Insändare
Like

”Är det inte dags att du skaffar flickvän… släkten frågar ju…”

31 mars, 2014
698 Views
0 Comments
4 minutes read
”Är det inte dags att du skaffar flickvän… släkten frågar ju…”

insandbrollop

Som barn till två invandrarföräldrar får jag ständigt frågor och varningssignaler fortfarande, trots att jag kom ut när jag var 18 år.

På den tiden var det inte enkelt att komma ut. Många av mina svenska HBT-vänner var lyckligt lottade. Deras föräldrar visade kärlek, respekt och acceptans men för mig blev det en mardröm med hot, psykisk misshandel och förnedring.

De sårande meningarna är många och de finns fortfarande kvar inom mig…

”Så du vill bli påsatt av en kille, är inte det förnedrande?”

”Jag har läst att ni slickar varandras rövhål. Det är ju där skiten kommer ut”

”Hur fan kan man ha analsex. Det är ju onaturligt”

”Du ska inte vara bög… Ingen av dina förfäder har varit bög och därför är det omöjligt att du är det.”

I min förtvivlan och osäkerhet skaffade jag flickvän för att dölja min sexualitet. Jag fick ett ultimatum: Antingen får jag stanna kvar i familjen och vara ”naturlig” dvs. heterosexuell eller lämna hemmet och välja ett liv som homosexuell.

Anledningen att jag kom ut berodde främst på att jag ville få det överstruket men också för att jag trodde att jag skulle bli accepterad. De har aldrig pratat illa om homosexuella. Bara skämtat om det lite då och då.

När vi satt och hade filmkvällar med familjen brukade jag själv dra skämt om homosexuella för att testa vad mina föräldrar står. Då var det en helt annan femma.

”Skämta inte om sånt. Dem är födda som homosexuella och kan inte hjälpa det”
”Dem är också människor, sluta”
”Alla människor är lika värda”

Det där sista citatet kan ju självklart diskuteras. Plötsligt var jag inte värd något längre. Där stod jag. Ensam, övergiven och utfryst av både familj, vänner, skola och samhället.

Egentligen borde jag aldrig ha skaffat den flickvännen som jag hade på den tiden. Det tog ändå slut ganska fort. Innerst inne tror jag att mina föräldrar vet att jag är homosexuella men de lever i förnekelse och försöker tänka på den typiska familjen med barn, barnbarn, hus, familjesemestrar etc.

Vem säger att homosexuella inte kan ha ett liv precis som alla andra par?

Idag pratar vi inte alls om det som hände. De tror att jag bara hade en fas, men innerst inne tror jag att de är medvetna om det.

Det kanske är förklaringen till att jag hör nya kommentarer varje dag.

”Är det inte dags att du gifter dig snart. Tiden tickar”
”Andra har barn redan…”
”Du vill väl inte leva ensam hela ditt liv”
”Ge det ett år sen måste du inse att du behöver ta tag i ditt liv och skaffa barn”

Varför upplever jag den här pressen? Det känns hopplöst och jag vet inte vad jag ska göra. Det funkar inte, men samtidigt vill jag inte klippa kontakten.

Jag är mest orolig över framtiden och samtidigt ledsen över pressen som jag känner varje dag.

Nej, jag vill inte leva i förnekelse resten av mitt liv. Jag förtjänar att leva hur jag vill, under mina egna villkor.
En som är trött på kulturer.

Comments are closed.