Insändare
Like

Gaybladet presenterar ”Regnbågstango” av Daniel Ogne

1 juni, 2014
778 Views
0 Comments
23 minutes read
Gaybladet presenterar ”Regnbågstango” av Daniel Ogne

TangoDet är morgon. P1 sitter vid köksbordet och dricker kaffe och läser tidningen. Han har en knäppt väst ovanpå en vit struken skjorta och slips.

Kavajen hänger över ryggen på stolen bredvid. Det luktar kaffe och nyrostat bröd i hela huset. Jag sätter mig vid bordet och känner en mild doft av nytvättat hår och rakvatten.

P1 är egentligen pappa Ali. Jag kallar honom bara för P1 när jag är sur. Han är nyrakad och ser väldigt pigg ut. Jag hör snabba steg ner från trappan och får en smäll i bakhuvudet.

”God morgon tjurskalle!”

Det är P2. Eller pappa Frank när jag inte är sur.

”God morgon”, mumlar jag och gnider mig över bakhuvudet.

”Jag hittade den i bilen”, säger pappa Frank och slänger en tevespelstidning på bordet. Jag har letat efter den i flera dagar.

”Mm”, svarar jag.

”För all del, varsågod!” Jag känner hur han flinar mig i nacken.

Pappa Ali ger mig en menande blick och ett leende.

”Har du sovit gott?” frågar pappa Ali.

”Mm”, svarar jag.

Pappa Frank river runt i vårt extrarum som förvandlats till ett förråd. Vi kallar det Narnia-förrådet. Det finns mer prylar där än på en loppmarknad. Och det som läggs in i Narnia-förrådet är borta för alltid. Jag hör hur en massa saker välter omkull.

”Ali, visst har vi en skiftnyckel? Jag kan ge mig tusan på att jag sett en.” Han sticker fram huvudet genom dörren.

Pappa Ali öppnar munnen men hinner inte svara. För pappa Frank försvinner in i förrådet igen.

”Åh”, stönar Pappa Frank. ”Jag får åka förbi järnhandeln. Köpa. Ja, köpa en…”

Pappa Frank far ut genom dörren och går snabbt ut i hallen.

”Åker nu, tjing!”

Ytterdörren öppnas och stängs med en duns. Ungefär två hundradelar efter den stängts åker den upp igen och pappa Frank stormar in i köket. Han kramar om mig hårt bakifrån och pussar mig på huvudet.

Säger att jag ska ha det så bra i skolan och far ut igen. Pappa Ali fnissar och skakar på huvudet samtidigt som han slår upp ett nytt blad i tidningen.

Jag knyter långsamt skorna i hallen och tittar mig i spegeln. Pappa Ali är min biologiska pappa. Och det verkar som jag ärvt hans lugna temperament. Men jag är mer lik pappa Frank till utseendet.

Dels för att pappa Frank typ klär sig som jag. Och dels för vi har samma färg på ögonen. Pappa Ali säger att han kan känna våra mörka ögon titta på honom genom betong. Pappa Ali har gröna ögon.

”Vill du ha skjuts eller vill du cykla”, frågar pappa Ali.

”Mm, skjuts gärna”.

”Okey, låser du så kör jag ut bilen”.

Pappa Alis kostymskor låter högt över stenplattorna. Han går med långa kliv fram till garagedörren och öppnar den med en liten fjärrkontroll.

Pappa Ali kom till Sverige från Libanon som mycket liten. Det var inbördeskrig då. Libanes mot Libanes. Han har inte berättat så mycket om det. Men när pappa Frank satte upp skånska flaggan på husfasaden fick han något vilt i blicken.

”Flaggor gör folk tokiga”, väste han.

”Vi är svenskar som bor i Skåne! Nej, människor som bor i norra Europa, skandinaviska halvöns sydligaste landskap om du så vill. Vi är människor som bor på en bit jord med andra människor! Varken mer eller mindre. Ta ner den där och begrav den i Narnia-förrådet eller ge bort den.”

I Narnia-förrådet kan man hitta vad som helst. Bara man inte letar efter det. Minnen från ett krig. Och en skruvmejsel när man letar efter en skiftnyckel.

”Hej då min stora pöjk. Ha det så gott i skolan. Ses i kväll.”

Han stryker mig snabbt över kinden och kör i väg.

Att just jag har två pappor är tydligen lite konstigt. Varför vet jag inte. Många av mina kompisar har två pappor. Deras morsor skiljer sig och träffar nya farsor stup i ett. Plast-farsor, låtsas-farsor, söndags-farsor och mammas-kille-som-bor-hos-oss-och-gormar-om-mitt-stökiga-rum-farsor.

Sen dräller det av plast-morsor också. En del ungar har fyra föräldrar som byts ut med jämna mellanrum. Jag skulle gömma mig i Narnia-förrådet och aldrig komma ut om jag hade det så. Fy fan.

Mina farsor är inte på låtsas eller gjorda av plast. Det är Pappa Ali och pappa Frank. Mindre, har på något vis blivit mer.

Pappa Ali sitter gärna i fåtöljen och läser. Lite som tjuren Ferdinand som bara vill sitta under sin korkek och lukta på blommorna. Pappa Ali skulle kunna läsa en bok mitt i en tornado utan att märka något.

Pappa Frank är mer som en matador. Han får vild fnatt ibland och skenar runt som en idiot i huset. Jag tror han får en idé om något, och blir så ivrig att han glömmer bort vad han skulle göra.

Sen kommer han på något nytt och glömmer bort det också. Roligt är det i alla fall. Jag älskar att vara hemma.

Jag har inte undrat så mycket varför mina pappor är gifta med varandra. Men jag har undrat lite hur man blir kär i pojkar och inte flickor. När man är pojke själv. Pappa Frank sa att det handlar om pitten.

”Pitten?”

”Ja visst förstår du. Är du glad för att du har en pitt?”

”Öh, jo det är jag väl”

”Ja, jag är också glad över att ha min pitt. Och när jag såg Pappa Alis pitt blev jag så glad att jag ville ha den också.”

”Jag vill inte ha någon annans pitt. Det räcker med min”, sa jag.

”Bra. Då vet du det!”.

Jag ser Linda skynda sig över skolgården. Hon går i min klass. Hon har det jobbigt. Hennes morsa och farsa ska skiljas och det är det väldigt bråkigt hemma hos dom. Hon berättar att hon hör dom skrika åt varandra på nätterna. Usch och fy. Mina föräldrar bråkar ibland. Men det blir mer som en rolig teater när dom håller på.

Pappa Frank är en mästare på att påbörja något projekt i köket och sen bara lämna allt och ta ett långt bad. Sen får jag och Pappa Ali vädra ut bränd mat och vifta framför brandvarnaren och hålla för öronen med axlarna.

En kväll hittade Pappa Ali en låda kräftor på baksidan av huset pappa Frank lagt ut för att tina. Dom måste legat där i flera veckor, för dom luktade förfärligt. Då tog pappa Ali kräftlådan och tömde innehållet rakt ner i badkaret där pappa Frank låg med en handduk över ansiktet. Det var väldigt, väldigt roligt.

”Hej Linda”, skriker jag över skolgården och vinkar.

Linda stannar upp och vinkar tillbaka. Pekar med kroppen att hon har bråttom och springer iväg. Det är sista skoldagen idag innan påsklovet och jag väntar mest på att få komma hem igen.

Linda ska bo hos oss några dagar. För att få lite lugn och ro. Vi ska sova i samma rum och smyg äta chips hela nätterna. Så det så. Och pappa Frank ska hämta oss.

Vi står och väntar och småpratar när vi hör pappa Frank komma åkande. Han hörs alltid innan han syns, för han tutar och har sig långt innan man ser bilen. Han sladdar upp framför oss och öppnar dörren innan bilen ens hunnit stanna.

”Hej skitungar! Vill ni följa med och handla?”

Han visslar och trummar glatt på ratten medan vi sätter oss i bilen. Frågar hur vi haft det i skolan och frågar vad vi är sugna på att äta.

Efter att vi har ätit bullar vi upp vardagsrummet med chips, popcorn, salta pinnar, godis och en massa tända ljus. Papporna sätter sig i soffan med varsitt glas vin och jag och Linda sätter oss på den fluffiga mattan framför teven.

Jag knäpper på tevespelet och ger alla en varsin handkontroll. Vi ska spela bilspel och tävla mot varandra.

”Vrom vrom”, ljuder pappa Frank med munnen och hoppar upp och ner i soffan. ”Nu ska du få din gamla rugghök”, säger han till pappa Ali och nyper honom i sidan.

”Smågrisarna redo?”

”Ja”, svarar Linda och fnissar.

”Rugghök redo?”

”Vänta du bara din pajas”, svarar pappa Ali och rycker undan från pappa Franks tjuvnyp.

”Jag ska ta er allihopa”, säger Linda.

”Hoppas ni gillar avgaser och stenskott”, säger jag.

Tre, två, ett.

”Wiiii”, tjuter pappa Frank och tävlingen börjar.

Jag får bäst start och bränner förbi hela högen i första kurvan.

”Din lilla orm”, säger pappa Frank och puttar till mig i ryggen med foten.

Linda skrattar. Hennes bil är tätt bakom mig och pappa Ali hänger på. Pappa Frank kör av vägen och tappar rejält med fart.

”Det är okej, det var med flit. Behövde bara stanna och kissa.”

Pappa Ali rör inte en min och stirrar intensivt på skärmen. Efter första varvet leder jag strax före Linda med pappa Ali hack i häl. Pappa Frank har fastnat i ett träd och försöker backa.

”Vem har saboterat min bil?” skriker han. ”Det går inte att backa.”

Efter andra varvet leder Linda och jag är på en stark andra plats. Pappa Ali syns inte till och pappa Franks bil är upp och ner vid vägkanten.

”Varför är min bil upp och ner? Jag förstår ingenting.” Han lägger ifrån sig handkontrollen och börjar kasta popcorn på mig och Linda i stället.

Sista kurvan innan mållinjen försöker jag preja Linda av vägen och är på väg att lyckas.

”Ha! Nu tar jag dig”, säger jag och flinar.

Men pappa Alis bil kommer vrålande, i vad som verkar som 2000 kilometer i timmen och dundrar rakt in i sidan på mig. Det artificiella glaset sprutar åt alla håll och skrothögen som är kvar av hans bil liksom studsar in i mål.

”Ja”, skriker pappa Ali och slänger upp armarna i luften. ”Där fick ni era skrytmonster. Ti-hi!”. Pappa Ali går dansande och klappande ut ur vardagsrummet och in i köket.

”Glass någon?”, skriker han. ”Det är gott när man är ledsen. Ti-hi.”

Han skrattar inte. Utan ler bara och säger ”ti-hi”.

Dagarna Linda är hos oss gör vi som vi brukar. Promenerar i vårsolen, påtar i trädgården och retar pappa Ali för att han alltid har slips på sig. Hon stormtrivs. Det märks. För hennes huvud är liksom inte nedtryckt i ryggraden längre.

Pappa Frank härjar lika mycket med henne som med mig. Lägger äggmackor i hennes skor (det är ju påsk) och kramar henne hela tiden.

Sista natten gör vi som vi bestämt från början men inte orkat. Vi är uppe hela natten och smygäter chips. Nåja. Hemma behöver en inte göra något i smyg så länge det inte är något farligt. Vi häller upp chipsen i en skål och sätter oss i min säng med pyjamas och filt.

Chipsen knarkar härligt mellan tänderna och vi låsas vi är riktigt busiga och olydiga. När fnissar och chips tagit slut sitter vi tysta och insuper påsklovet.

”Wow”, säger hon. ”Ni har det verkligen fint här.”

”Ja. Fast teven är lite gammal.”

”Nej, jag menar, ni har det bra. Tillsammans.”

”Jo…”

”Hemma hos mig är det alltid krig… Förut var det ett tyst krig. Nu är det ett skrikande krig. Inbördeskrig.”

”Ja… Inbördeskrig”, säger jag.

”Jag kan lika gärna krypa in i Narnia-förrådet”, fortsätter hon. ”Krypa in där och försvinna för alltid. Ingen kommer hitta mig, för man hittar inte det man letar efter i Narnia-förrådet…”.

”Pappa Ali och pappa Frank skulle hitta dig”.

”Nä.”

”Jo då. Dom bryr sig om dig för mycket för att låta dig gå förlorad i Narnia.”

”Du då..?”

”Jo… Jag också förstås. Självklart. Det är ju jag som måste gå i spetsen! Dom där två skulle gå vilse där inne innan dom hunnit öppna dörren.”

Vi skrattar tillsammans en stund, men tystnaden tar över rummet igen. Jag sänker huvudet och tittar på mina fötter.

”Jag vill inte du ska försvinna Linda.”

Vi kan inte ha somnat så sent ändå. För när vi vaknar av brandlarmet känner jag mig pigg och utvilad.

”Vad är det som låter”, frågar Linda förvirrat och håller för öronen.

”Det är frukostsignalen. Pappa Frank har väl bakat bröd eller något, och sen glömt bort det.”

Jag möter en sömnig pappa Ali i trappan. Han lägger armen om mig och vi går ner till köket tillsammans. Jag ställer mig på en stol och börjar vifta med en tidning framför brandlarmet. Pappa Ali öppnar långsamt verandan och gäspar.

Larmet slutar tjuta och pappa Ali tar ut plåten ur ugnen.

”Nämen. Scones. Och dom går nästan att äta tror jag. Frank! Vart håller du hus?”

Det brakar till i Narnia och pappa Frank ramlar ut genom dörren. Han håller en sekatör i handen och ser helt vild ut.

”Dra på trissor”, säger han med andan i halsen och blicken på redskapet. ”Den här letade jag efter förra veckan. Nu letade jag efter räfsan. Men hittade den här. Dra på trissor.”

Han tittar upp på oss.

”Har ni bakat bröd? Finns det sylt?”

”Jaha. Då var det dags att skjutsa hem det här eländet då”, säger pappa Frank med en brett leende och kramar Linda så hårt att det nästan knakar i henne.

”Hejdå kära du”, säger pappa Ali mjukt och kramar henne han med.

Hon vänder sig mot mig.

”Det var roligt att ha dig här”, säger jag. ”Men innan du åker hem är det något du måste göra.”

”Vadå?” frågar hon nyfiket.

”Då måste gå in i Narnia.”

”Narnia? Varför då?! Jag vill inte gå in i ert läbbiga förråd. Jag kommer försvinna där inne.”

”Linda. I Narnia hittar man aldrig det man letar efter. Men alltid det man behöver.”

Jag ger henne en ficklampa och öppnar dörren. Mörkret från rummet strålar ut i hallen. Linda tar ficklampan och går in med tveksamma steg. Jag stänger dörren efter henne.

Det är tyst i flera minuter. Men så brakar det till och hon far ut ur förrådet och slår nästan ansiktet i väggen. Håret är lite rufsigt och hon andas tungt. I handen håller hon något.

”Vad hittade du?” frågar pappa Ali.

”Jag vet inte, det här.” Hon håller upp ett inramat fotografi på mig och papporna. Vi är i fören på en stor båt.

Jag är ganska liten och mina pappor stor bakom mig och ser ut som två jättar. Dom håller mig i varsin hand. Bakom oss syns vitt skummande vatten som slår mot båten och jag kan ana en liten regnbåge strax ovanför skummet.

”Du får komma hit så ofta du vill”, säger pappa Ali.

Linda tittar på oss med stora ögon.

”Ses snart”, säger jag och ger henne en kram.

 

byline_danielo

Comments are closed.