Insändare
Like

Hederskultur i bögvärlden är ingen dans på rosor

23 februari, 2014
628 Views
0 Comments
10 minutes read
Hederskultur i bögvärlden är ingen dans på rosor

ledsen
Att vara bög är verkligen ingen dans på rosor. I alla fall för min del. 

Det hela började när jag var i 18-årsåldern och hade träffat min första pojkvän. På den tiden har mina föräldrar aldrig sagt något illa om homosexuella men visst drog mamma eller pappa något skämt om homosexuella ibland.

Vid ett tillfälle satt vi och kollade på TV. Då gick det en dokumentär om transsexuella, och till min fördel passade jag på att dra ett skämt för att testa vad mina föräldrar skulle säga.

Mamma hade på den tiden en homosexuell arbetskollega. Hon brukade respektera honom till och från och hade inga större problem med att han var bög. Det var bara den feminina biten som både hon och hennes kamrater gjorde narr av.

När jag drog transskämtet satt hon tyst och sa ingenting. Däremot reagerade pappa på mina ord.

”De kan inte hjälpa att de föds på det här sättet och det är inte schysst att mobba någon. De är också människor” sa han med en bestämd röst. På ett sätt kände jag att det här var min gröna signal på att inom kort komma ut för mina föräldrar.

Dold hederskultur

Dagarna gick och min dåvarande pojkvän pressade mig allt hårdare till att komma ut.

Jag kände själv att jag inte var redo än. Min största rädsla var att jag skulle få problem hemma. Visserligen är inte mina föräldrar troende men det är värt att påpeka att de inte heller är svenskar. Min mor är född som katolik men har aldrig gått till någon kyrka i Sverige. Min far är också ganska sekulariserad. Han har en muslimsk bakgrund men familjen är i princip väldigt liberal. Båda kommer från ett europeiskt land men trots detta existerar det en dold hederskultur i grund och botten.

Till slut bestämde jag mig för att berätta för mina föräldrar och det skulle börja med mamma. Jag minns dagen precis som om det vore igår. Vi satt hemma tillsammans och tittade på tv. Jag hade orden på tungan i timmar men jag vågade inte berätta det. Tills slut hände det.

”Mamma, jag har något jag måste säga” säger jag med en darrig röst.
”Vad då?” svarar hon sådär småargt.
”Jag… jag gillar inte bara tjejer… jag gillar killar också” svarar jag igen.

Det blir tyst i rummet och jag vet inte hur jag ska reagera.

”Jag visste det!” skriker hon ut
”Jag misstänkte det från början och det gjorde jag tack vare din dagbok som jag har läst när du inte har varit hemma”, fortsätter hon.

Enligt henne blev homosexualitet plötsligt en sjukdom. Hon blev panikslagen och trots att jag bad henne att inte ringa pappa så gjorde hon det.

Utegångsförbud

Mitt liv förvandlades till ett helvete snabbt. Jag var den smutsiga i familjen och mina föräldrar gjorde allt för att få mig till att bli normal igen. Trådarna mellan mig och min pojkvän blev klippta och han hade ingen förståelse för situationen.

Föräldrarna tog min mobiltelefon när jag skulle duscha så att jag inte skulle kunna kontakta någon. Om dagarna satt jag hemma och hade utegångsförbud och om dagarna fick jag inte träffa någon. Jag var fast i ett helvete med ingen kontakt till omvärlden.

Efter skolan blev jag alltid hämtad av mamma. Hon fanns där varje dag för att säkerställa att jag inte skulle träffa någon på vägen hem.

Flytta hemifrån

Mitt enda hopp var att prata med en kurator på skolan som kanske skulle kunna hjälpa mig. Samtalen med henne hjälpte inte så mycket men jag fick i alla fall tröst och uppmuntran. Jag kunde sitta i timmar hon henne och gråta. En av hennes tips var dock att jag skulle plugga och flytta långt hemifrån, vilket jag också gjorde efter några år.

Men hur har det gått sen? Jag tappade min pojkvän och den enda vägen till att få komma bort hemifrån var faktiskt att jobba i flera år. På det sättet kunde jag träffa andra homosexuella efter jobbet.

Jag bestämde mig dessutom för att plugga vidare och flyttade cirka 140 km hemifrån. Det var alldeles för nära men jag lyckades ändå skaffa och bygga upp ett personligt liv. Då hade jag börjat träffa andra killar och hade en ny pojkvän.

Trakasserier, hot och slag

Jag träffar fortfarande mina föräldrar och de tror fortfarande att jag har varit i en tillfällig ”fas” med min sexualitet. När det var som värst så fick jag välja att antingen vara homosexuell eller bli utslängd hemifrån. Ni vet, ”vad skulle de andra i familjen säga om de fick reda på det här?”

Vardagen bestod av trakasserier, hot och ibland även slag. Idag har det gått över fem år sedan vi hade det stora familjekriget. Vi pratar inte om det längre, men jag har trots allt bestämt mig för att lämna Sverige.

Idag är jag ungefär 3000 kilometer hemifrån och träffar mina föräldrar en till två gånger om året. Problemet är att de fortfarande hoppas på att jag ska gifta mig en dag och skaffa barn, men rädslan har fått mig att bli orolig igen. Vad kommer framtiden ge mig? Hur kommer de reagera? Kan jag leva såhär för alltid?

Dispyten med min familj har fått mig att tveka över min sexualitet. Deras syn på homosexualitet har fått mig att tänka ”tänk om jag faktiskt är psykiskt sjuk?”.

Behöver inte komma ut en gång till

Att vara bög är verkligen ingen dans på rosor, i alla fall för vissa av oss. Om det kommer blomstra upp fler krig vet jag dock inte. Jag är i alla fall glad över mitt liv och min nya pojkvän. Båda är dock rädda för min familj. Jag känner inte att jag behöver komma ut en gång till. Det borde vara solklart för mina föräldrar.

På grund av känsliga uppgifter kommer jag inte signera den här texten. Däremot vill jag skriva en bok om detaljerna eller starta en blogg på Gaybladet, där jag publicerar texterna till boken.

Syftet är också att få andra att förstå hur det kan gå när ens familj vänder ryggen och var man kan söka tröst och styrka.

Finns en annan värld

Bakom alla prideflaggor och glada komma-ut-berättelser existerar det en värld som vi inte uppmärksammar så ofta. Låt den inte gå förlorad.

Det är just på grund av den här världen som så många HBTQ-personer tvingas in i heteroäktenskap eller i värsta fall begår självmord. Vissa blir till och med drabbade av hederskulturen. Det är en stor tragedi att detta fortfarande existerar i Sverige… Har jag rätt?

Undertecknat,
Den som har varit med om det.

Comments are closed.