Att vara gay i en storstad är relativt lätt. Det är en annan sak i mindre städer, där alla känner alla men få känner någon som är gay.
Snart ska jag packa mina väskor och bege mig till min barndoms stad. Inte för en helg eller några dagar, utan två hela veckor. Jag ska sitta på stranden med min bästa vän och doppa fötterna i det lite för kalla vattnet och dricka vin på vänners balkonger i solnedgången.
Flator och bögar flyr småstäderna och vallfärdar till Stockholm eller Göteborg. Där finns gayvärlden, öppenheten och pulsen. Jag är inte mycket bättre själv, för sju år sen flyttade jag till Stockholm och jag är fortfarande kvar.
Min syn på staden jag växte upp i har ändrats med tiden. Om jag skulle lägga upp en bild av min barndoms stad på instagram idag så skulle jag ljusa upp den lite och lägga på ett rosaaktigt filter. Hashtag sommar, hashtag mysigt. Inte riktigt den känslan jag hade för sju år sen.
Men instagram är inte en spegelbild av verkligheten. Jag lägger gärna upp bilder på katterna när de är gulliga. Inte en enda gång har jag lagt upp en bild när badrumsgolvet är fyllt med kattsand eller när de vält ner fina ljuslyktor från fönsterkarmen.
Kommer jag åka tillbaks till en stad som är lika liten som för sju år sedan? Eller kommer det vara en helt annan plats?