Jag hade en myskväll i soffan med lite nötter och en trött katt som sov vid mina fötter. Jag hade pluggat hela dagen och ville slötitta på Jills Veranda med Kakan Hermansson. Kakan är ju så skön! Min bild av henne är att hon till 100% står för sin sexualitet, sina politiska åsikter och är stolt över vem hon är. Min bild av henne är givetvis präglad av hur media porträtterar henne, och det går ju inte att inte tycka om någon som alltid verkar vara så mycket sig själv.
Så där sitter jag, avslappnat nermyst under en filt med en katt sovandes vid fötterna. Och så bryter hon ihop. Efter ett möte med en konservativ tea-party kvinna (”Miss Kay”) kan Kakan inte hålla inne tårarna. Hon sitter på Jills veranda och gråter öppet och ärligt för att det är jobbigt att komma till den amerikanska södern och känna att allt man är inte passar in. Flata och feminist mitt i söderns hjärta där det demonstreras mot abort och predikas att homosexualitet är en självvald synd. Att få höra att man själv valt sin sexualitet. Att få höra att man kanske bara inte träffat rätt kille ännu. Att Miss Kay ska be för dig, be för din sexualitet, så att du kan hitta rätt i livet och sluta synda. ”Fatta hur många som inte kan leva sitt liv för att människor har så jävla mycket åsikter om vem vi älskar.”
Hur många gånger har vi inte hört Miss Kay argument? Vi har kanske bara inte träffat på rätt kille ännu. Jag skulle våga mig på att säga att många flator har varit med killar, inte för att de själva vill det utan för att sociala konventioner kräver det. Det är inte fel på killarna, det är bara det att det går inte att undkomma sin sexualitet. Om du är flata, då är du det och det finns ingen ”rätt” kille som kan ändra på det.
Jag hade också gråtit där på Jills veranda. Och blivit förbannad. Att se in i ögonen på en person som bara avfärdar vem du är som ett förvirrat tillstånd. Vem hade inte blivit förbannad? Men starkast blir det när ilskan i denna situationen för en gångs skull får lämna plats för sorgen och tårarna.
Och på det spontana sättet får lesbiskhetens utanförskap och dagliga kamp komma in på bästa sändningstid på SVT. Inte genom ett debattprogram eller ett personporträtt utan genom allvarliga, verkliga känslor direkt från homohjärtat.
Är det kanske det bästa vapnet?
Prideparaden har sin funktion, demonstrationer har sin funktion, nyhetsrapportering har sin funktion. Men känslorna? Har vi glömt bort dem? Tankarna för mig till frågan, hur ofta har jag egentligen sett den här scenen? Jag växte upp med fucking åmål, du ska nog se att det går över och all annan flatmedia jag kunde lägga mina tonårshänder på, men såg jag någon gång faktiskt en vuxen kvinna, stolt över sin sexualitet och vem hon är, gråta för att hela omgivningen motarbetar erkännandet av hennes sexualitet?
Jag kan inte minnas att denna skildring av htbq livet har tagit plats annat än hos mig själv. Och jag tror att det är just det vi behöver. För hur kan man motargumentera det? Hur kan man säga att känslorna inte är riktiga, att det är en fas eller ett val?
Jag vill inte avsluta den här krönikan med varken en humoristisk twist eller ett argt ställningstagande. Jag vill avsluta den med ett citat som jag tror kan göra större nytta för HBTQ rättigheter just nu än vad ilskan kan;
”Fatta hur många som inte kan leva sitt liv för att människor har så jävla mycket åsikter om vem vi älskar.”