Inte allt för ofta, men någon gång i veckan har jag och min sambo sällskap till jobbet och skolan.
Lagom stressade rotar vi runt i lägenheten i 45 minuter, turas om att vara i badrummet.Jag ber henne kolla så att allt är avstängt i köket, sedan låser hon ytterdörren och vi promenerar genom morgonmörkret till tunnelbanan. Tar en cigg, fryser, går på tåget.Hon läser metro och jag pluggar ikapp det jag inte hunnit dagen innan. Småpratar lite, och det känns vardagligt mysigt, något de flesta par nog känner igen sig i.
Sen.
Sen ska jag gå av tåget. Och hade jag varit man hade jag kysst henne passionerat och gått därifrån med en varm känsla i magen. Istället kramas vi och pussar varandra på kinden. På sin höjd en puss på munnen. För man vet aldrig vet som sitter bredvid, vem som står i gången. Man vet aldrig vem som kommer säga något, spotta eller bli förbannad.
Både jag och min sambo har blivit utsatta för kränkningar i form av allt från utskällningar, hot och även fysiska påhopp för en sån liten sak som en kyss eller att hålla varandra i handen. Eller så räcker det med bara vetskapen att en inte är straight.
Jag är inte så pass dum att jag tror att detta skulle hända varje morgon i varje tunnelbanevagn, men det som händer varje morgon då jag skiter i allt och faktiskt kysser min sambo hejdå, är blickarna. Det där jävla stirrandet. Jag orkar inte med det innan åtta på morgonen. Jag orkar inte lämna min sambo på tåget och veta att folk kommer sitta och stirra på henne i tio minuter tills hon går av.
Att få visa sin kärlek öppet är något som vi i Sverige har slagits för och det var inte länge sen. I så många andra länder världen runt slåss våra bröder och systrar för rätten att älska vem de vill och inte behöva smyga med sin kärlek. Det känns så basic. Det pratas ofta om att Sverige är ett av världens mest jämlika länder och vi har kommit så långt.
Här får homosarna både gifta sig och skaffa barn, tänka sig så toleranta och fördomsfria vi är. Och nej, jag behöver inte oroa mig för att bli fängslad för min sexualitet. Vi har diskussioner om ifall feminismen har gått för långt och många tycker svaret på den frågan är ja. Borde vi inte vara nöjda nu? Men varför prioriterar jag då bort den där morgonkyssen som jag så gärna vill börja dagen med?
Jo, för att feminismen har inte gått för långt. Vi borde inte nöja oss, vi borde istället börja prata om sånt här så att det kommer fram i ljuset att vi inte känner oss säkra ännu. Vi är inte trygga. Vi går inte på tunnelbanan sent en fredagskväll och håller varandra i handen, för det är fortfarande inte länge sen vi inte kunde göra det utan att bli utsatta för våld och staten försvarade oss inte.
Vi är inte nöjda, och det är dags att vi börjar prata om det. En kyss framstår kanske liten i jämförelse med många andra saker, men den kyssen räcker fingret åt heteronormen som fortfarande breder ut sig som en dimma även efter att morgonmörkret lättat.