Jag antar att jag inte var den enda som inte följde årets vinter-OS lika maniskt som jag brukar.
Jag sa innan allt började ”jag bojkottar allt för jag vill visa mitt stöd mot HBTQ-människor i Ryssland.” och jag stod fast vid det, om man bort ser ifrån invigningen och avslutningen.
Jag såg invigningen och avslutningen för jag ville se vad Ryssland hade att visa utan deras trångsynthet. Jag möttes av färger, olika drömvärldar och 2 tal från en ångerfull IOK-ledare där han sa mycket om jämnställdhet och pratade mycket om människors lika värde, även här antar jag att det inte bara var jag som uppfattade detta som en uppmaning till Putin men även som ett litet förlåt till alla HBTQ-personer världen över.
Vad hände?
Det är först nu efter OS-hysterin som jag tyst undrar om hela Ryssland hade slängt ut allt nagellack. För enligt mig är det en av de få anledningarna jag kan hitta till att den svenska OS-truppen var så tysta och inte vågade stå upp för oss HBTQ-personer, så som ”Årets-hetro” Emma Green Tregaro gjorde.
Vad hände? Kunde ingen av våra svenska medaljörer stå rakryggad åt oss? Hade de fullt i bagaget eller varför kunde de inte knöla ner lite nagellack mellan strumporna och måla Prideflaggan på naglarna? Det hade räckt. Det hade räckt att dra av vantarna när ni står på prispallen och vifta med en regnbågsprydd näve.
Ingen sa att ni behövde stå och vifta den största Prideflaggan som ni kan hitta mitt i OS-byn. Ingen förväntade sig ens att ni skulle göra som den Italienska transexuella politikern, Vladmir Luxuria, gjorde och stå med ett plakat med orden ”Gay is OK” mitt på OS-torget. Ett enkelt tecken, så som Emma Green Tregaros naglar, hade räckt.
Tyst om gaylagarna
För tänk om de hade vågat. Tänk om Marcus Hellner hade dragit fram en Prideflagga på upploppet. Tänk om Charlotte Kalla hade kysst Anna Haag när den Svenska national sången spelades under medaljceremonin när vi fick vårt efterlängtade guld. Tänk om någon av de svenska kommentatorerna hade påpekat något om de Ryska-”Antigay”- lagarna.
Nä. Detta hände inte. Att Marcus Hellner skulle dra fram en Prideflagga är väll bara en liten dröm jag har i bak huvudet. Att Charlotte Kalla kysser Anna Haag mitt på prispallen är väl också bara en bild som jag aldrig kommer att få se i verkliga livet. Men jag hade lite små förhoppningar på att Anja Pärson, som ändå är med i HBTQ-samhället, skulle nämna något.
Vi hade en av ”våra” där. Vi gjorde inte som USA och skickade en homosexuell person som deras representant. Vi gjorde inte som varken Tyskland eller Frankrike och bojkottade hela den homofobiska OS-hysterin.
Anja hördes inte
Men vi, gjorde som Sverige ofta gör, skickade ett minimalt långfinger till Putin genom att flyga in en homosexuell kommentator. Men jag och, jag antar ännu en gång, många fler invånare i HBTQ-samhället blev besvikna när Anja inte sa ett knyst.
Visst jag tittade inte varje minut av OS. Jag tittade inte ens på alla olika sorters finaler, men jag vet att om någon hade stått upp för oss hade det varit första sida i varje tidning som finns i vårt avlånga land. Men varje dag läste jag de tidningar jag kunde få tag på men Nagellackstorkan fortsatte från dag 1 till dag 14.