Aldrig trodde jag att det skulle vara så svårt att tycka om tjejer när jag kom till den här världen. Inte svårt för mig, men svårt för omvärlden. Eller jo, kanske svårt även för mig.
Redan som liten älskade jag saker som dinosaurier, bilar, snickarbyxor, verktyg, träkojor, motorcyklar, svärd och pistoler. Jag menar inte att att ens kön sitter i någon tingest, för det har jag aldrig tyckt, däremot har samhällsnormen sagt annorlunda. Rosa klänning och rosetter i håret var basen för kvinna fick jag snabbt lära mig under min uppväxt. Som man gällde blå byxor och kort hår. Annars var något fel.
Man + Kvinna = Kärlek
Jag såg tidigt på män som förebilder, av någon anledning. Kvinnor var mest fina att vila ögonen på men inget jag själv kände mig tillhöra. Alltså tillhör gör jag givetvis, men t ex så var jag väl aldrig lika tokig i Barbie som i t ex Smurfarna.
Jag var och är ännu en enkel person av mig. Tingeltangel har man försökt bära för att vara merparten till lags, inte för att man faktiskt ville klä ut sig i detta. Misstolka mig inte, jag älskar att se andra bära sådant, men jag själv känner varken att jag mår bättre i det eller är finare i det.
Röster hemifrån bad mig att börja se mig om efter killar (det enda ”rätta”). På ett sätt kan jag erkänna att jag var med på det, men hade rösterna varit mer tysta, lugna, så hade jag troligtvis gjort många saker helt annorlunda.
Jag sökte och fann diverse olika killar, utan någon som helst tillstymmelse till röd tråd i utseende, mer än att dem alla haft några ”klassiskt feminina drag” i sina sätt att vara. T ex tjattrade en mycket, en annan ville ha ordning och en tredje talade med en mjuk, ljus stämma. Alla hoppades jag skulle förvandlas till kvinnor så småningom. Det hände inte.
Sen en vacker dag hände det, efter alla kraschade förhållanden, fick jag kontakt med en underbar tjej och alla pusselbitar föll på plats för mig.
Äntligen tänkte jag då. Äntligen.
Nathalie M
Författare