När jag för drygt tio år sedan för första gången låg intill mamma i vår ketchupfläckiga soffa och blundade mig igenom Titanic, trodde jag att jag hade kommit underfund med vad kärlek faktiskt var.
Man skulle träffas av en slump, bli sjukligt förälskade och sedan eventuellt offra livet för varandra om det skulle bli nödvändigt. Inte trodde jag att jag några år senare skulle sitta framför en blek datorskärm en grådaskig torsdag och annonsera ut mig själv som ett begagnat flingpaket för att hitta någon att välja lök med.
Trots att man känner sig som det där lösgodiset i påsen som alltid blir över, känns det kittlande att se vilka andra som inte heller blivit valda först. Cyberspace tillåter en liksom att rota runt lite i godispåsen på ett sätt som man inte kan göra i verkligheten. På krogen händer det att man stöter på ett riktigt schysst tjejgäng där varenda en av dem ser ut som de har en tältsäng på gymmet och precis kommit hem från ett par månader i solen.
”På nätet är det fritt fram”
Om man då väljer att börja prata med hon med de fina ögonen och sedan kommer på att hennes kompis hade ju faktiskt riktigt fin röst, kan man inte bara säga tack och hej och börja prata med henne istället. Att göra det är ungefär likgiltigt med att sätta upp en liten skylt på troskanten där det står ”öppet” och hälsa hela tjejgänget välkommet. På nätet är det fritt fram att strunta i allt vad troskanter, skyltar och sociala regler heter. Faller inte Helan dig i smaken, så kanske Halvan gör det.
En sak som är ganska komiskt med nätdejting är att om man skulle fråga en vanlig medelsvensson vad hen tycker om fenomenet, skulle personen garanterat svarat att det är bra för dem som inte vågar flörta i verkligheten. Hur många människor finns det egentligen som vågar lägga in en stöt på kassörskan i mataffären eller en kollega i fikarummet.
Framställer sig själv som sitt ”drömjag”
I det lilla landet lagom passar det sig inte att visa upp sin ensamhet för allmänheten. Den ska man helst knöla längst in i garderoben och inte lätta på trycket fören sju öl har passerat strupen kvart i tre en lördag. Den typiska herr medelsvensson skulle också på ett väldigt politiskt korrekt vis hävda att man faktiskt inte ”känner” en person som man träffat på nätet. Men hur mycket tycker du egentligen att du ”känner” personen du torrjuckat på en kvart till en partydänga innan ni ”delar” på en taxi hem? Just det.
Risken med att träffa någon på nätet är precis som Johannes Ekman skriver i kulturkrönikan (www.sr.se, sänd i radio 14.5.2006) att man framställer sig själv som sitt ”drömjag” samtidigt som man letar efter ett ”drömdu”. Man vill verka så positiv, härlig och varm som möjligt för att locka till sig någon likadan. Det finns inget utrymme för dåligt morgonhumör, hängpattar eller en taskig ekonomi. Konkurrensen mellan alla ”drömjag” är stenhård och ingen vill väl bli över av de som blivit över.
Det kan kännas riktigt sorgligt att den där passionerade romansen jag drömt om som barn mer är ett undantag än en regel. Men om man tänker tillbaka på sin första kärlek var det ju ungefär så det var. Man hade handsvett, tuggade tuggummi som om man aldrig hade fått mat för att inte ha dålig andedräkt och det kändes som om fjärilarna i magen var på firmafest när den andra svettpölen äntligen tog ens hand.
Det var kärlek så det heter duga och jag tror att alla någon gång har känt som jag. Så om vi bara gjorde som vi brukade och tog varandras händer efter en öl istället för sju så skulle vi nog inte behöva logga in på dem där sajterna för att rota efter varken helan eller halvan i någon godispåse.