Samhälle
3

Oslagbara

17 november, 2016
13033 Views
0 Comments
4 minutes read
Oslagbara

Det är konstigt det där, att ju äldre man blir desto mer inser man hur världen går emot en.

Hur man är en del av världen, men också en del av de utsatta.

Som liten förstod jag inte hur någon skulle vilja vara elak mot någon annan. Jag kunde till och med  försvara de som var elaka, för hur kunde en människa egentligen vilja skada en annan människa?

Innerst inne var ju alla fina människor, som ville alla väl.

Idag vet jag att alla människor inte alls är fina.

Jag vet att världen inte alls är fylld med vackra blommor i varje hörn och jag vet att himlen inte alltid är blå, att solen inte alltid skiner och att det finns de som gör allt för att du ska titta ner i marken, och inte hålla ditt huvud så högt. För banne dig om du tror du är något.

Hur ska vi då överleva detta liv, som ibland känns mörkt, alldeles för mörkt?

Det är så, att det finns en slags människor, näst intill en utrotningshotad art, som är så vackra att deras själar lyser upp världen när solen inte är på topp. Som sprider energi till blommor så de kan blomma och som suddar bort varenda litet moln på himlen. Det är de människorna som bara genom att le, får ditt huvud att titta upp igen, och hålla det så högt som bara du förtjänar att hålla det.

Hur ska man då kunna beskriva dessa människors betydelse med ord?

Vårt missbrukande av vackra ord gör det näst intill omöjligt.

De som ger en värme när det är som kallast, de som förstår dig och vet vem du är, när du själv plötsligt inte har en aning. De som får dej att le fånigt och glömma bort alla bekymmer för ett tag.  Underbara, ett ganska bra ord ändå, men ändå inte tillräckligt på något sätt.

Bäst, livsnödvändiga, underbara, vackra, fina. Inget räcker fullt ut.

De säger ”Av jord är du kommen, av jord skall du åter bli”. Klyschigt, alldeles för religiöst sagt av en som inte tror på Gud, men alla vet vi att livet här på jorden har ett slut. På samma sätt har relationer, vare sig det är kärlek eller vänskap, också ett slut. Men när du har människor i ditt liv som gör att du orkar ta några steg till när dina knän vill vika sig till marken, och som gör allt det där mörka en aning ljusare, spelar det ingen roll hur länge det varar. Man känner sig nämligen oslagbar med dessa människor runt omkring sig.

Oslagbara, det är precis vad dem är.

Krönikan är skriven av Angelica Wendt

Comments are closed.