Kevin Andersson: Antirasism i all ära, men vi då?
Foto: Nyheter24
Förra veckan kom resultaten för valet till Europaparlamentet och som vanligt är Sverigedemokraterna på tapeten igen. SD blev tyvärr invalda i med hela 9,67 % av rösterna och fick därmed två mandat platser (dock var det bara 51 % av befolkningen som röstade vilket är en förlust i sig).
Den senaste tiden har det förkommit många protester mot SD:s rasistiska/nationalistiska politik och när jag går på Malmös gator möts jag konstant av affischer och klistermärken med texten ”SD? Nej tack!” eller ”Stå upp mot rasismen.” Men inte någonstans har jag sett klistermärken med ”Homofobi? Nej tack!”, detta betyder såklart inte att sådana klistermärken inte existerar, dock förekommer det sällan.
När jag gick i skolan var SD ett konstant återkommande ämne på lektionerna men det handlade alltid om deras rasistiska politik. Något som aldrig kom på tal var deras inställning till homosexuella par. Deras politik ställer sig emot samkönade rättigheter som t.ex. giftermål, adoption och insemination. Men samtidigt skriver de på deras hemsida ”[…] så skall personer som tillhör någon av de sexuella minoriteterna ha samma rättigheter och skyldigheter som andra.”
Min fråga är: hur i hela världen kan ni påstå att ni förespråkar lika rättigheter men samtidigt vilja neka mig rätten till en familj? Jag har, som många andra, förnekat min sexualitet i många år och hoppats på att det en dag ska gå över. Den dagen jag accepterade min sexuella läggning och bestämde mig för att komma ut var en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag tänker inte låta några trångsynta skitstövlar tvinga in mig i garderoben igen, den har jag redan fyllt med kläder och jag har inte lust att organisera om.
”Men det är bra att de vill förbjuda bögar”
För några månader sedan gick jag ute på Värnhemstorget på väg till Burger King när jag hörde några utländska killar snacka om vilka idioter rasister är och spottar ur sig saker som ”jag kommer smälla till nästa sverigedemokrat jag ser” för att i nästa mening säga något i stil med ”men det är bra att de vill förbjuda bögar”. Just detta exempel har jag bara hört en gång men jag tvivlar inte en sekund på att det finns fler som tänker så. Hur kan man som minoritet fördöma en annan minoritet? Det går bara inte ihop.
En annan sak som försatte mig i ett tillstånd som jag närmast kan beskriva som chock blandat med en hint av ilska, var när en familjemedlem braverade med att hen röstat på SD. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Å ena sidan har var person rätt till sin åsikt men å andra sidan, har inte jag rätt till min livsstil så anser jag fan inte att du har rätt till din åsikt heller.
Men för att återknyta till min ursprungliga poäng med denna krönika. Vi icke heterosexuella i samhället är en like stor (om inte större) minoritet än vad icke svenska är. Antirasism i all ära men antihomofobi måste också bli en ståndpunkt som fler ställer sig bakom.
Kevin Andersson
Krönikör och skribent