I den lustiga frågan, varför det går att vabba men inte vovva, vilar någonting djupare än bara intresset för att skaffa barn. Med ökade möjligheter att förverkliga ett föräldraskap idag, är det idag vanligare att gay-män först ’blir med valp’.
Klockan 06:00 klargör larmet att dagen borde börja. Någon gnyr från fotänden och min hand fumlar sig till snooze-knappen. Sen kravlar vi oss upp – två fötter och fyra tassar möter parketten. Med ögonen på glänt når vi hallen och jag pressar slarvigt in fötterna i skorna. Så där att hälen trycks in mot sulan. Vi tar sikte ut till buskarna. Yrvaket solljus når ansiktet, medan kvittret av spädbarnsskriks skär genom grannarnas öppna fönster. När inget händer går vi in för morgonkaffe. Och där kräks han på mattan. Släpper koppen, hämtar papper, torkar upp, väcker sambon.
– Kan du snälla vara hemma med honom idag?
– Va? svaras det förvirrat.
Så kan en helt vanlig morgon låta också hos oss. Sedan dagen vi blev våra egna storkar och hämtade hem vår valp. Vår väl citerade Freud hade kanske tolkat vårt hundägande som en kompensation – ett emotionellt stöddjur i ett liv där fertiliteten inte fixar allt. Men också som ursäkt, för att slippa vara en tvåbent kontaktannons. Hundtricket funkar än så länge. Frågan närapå patrullerar omkring både mitt och mina vänners liv nuförtiden. Men innebörden är delad. För dem som är bekanta, eller faktiskt genomlevt processen, är beslutet för adoption, IVF eller surrogat definitivt. Ett berusande samtal som sannolikt inte skett raskt ute på krogen. Tvärt om, krävs ihop med alla förberedelser nog även en del självrannsakan. När trettio-strecket väl passerat, viskas det högt i mina egna kretsar kring den på svenska kallade ”bög-döden”. Varför? Därför att de ebbande matchningar på apparna och skärvorna av ungdomen är vad som kvarstår. Fredagskvällarna spenderas numera till att bli ett med soffan (täckt av hundhår). Allt detta medan hetero-vännerna kliver in i sängkammaren och ut från förlossningsavdelningen.
– Men vill ni ha barn? undras det.
Den nyfiket ställda frågan om barn säger inte riktigt vad den vill. Det finns nyanser kring själva skaffandet. Med förbättrade alternativ för aspirerande föräldrar, är det nog svaret som splittrar. För hetero-par är det när, medan det för homo-par är hur. I samtiden, när de gråa hårstråna tilltar och familjelivet står på tröskeln. Där står vi hund-pappor, bajspåse i hand och hör vännernas förlossningsvärkar avlösa varandra – likt saluterna från Skeppsholmen. Sanningen består. Det behagliga livet har gjort entré och påfåglandets dagar är förbi.
–När är ni redo för barn? är följdfrågan.
Raskt letar jag efter snooze-knappen igen.
Text: Rasmus Olsson
