I årets minsta arena ska kanske årets mest svårtippade deltävling avgöras. Jag har ingen aning om hur folk där ute tänker. Förmodligen efter tycke och smak framför smarta röster på det som skulle kunna funka i Eurovision. Det är precis som vanligt i så fall.
Jag är dock stolt över förra veckans slutresultat. Det må jag säga. Hello gay pride? Att gamla veteraner och nya inspirerande talanger gick före antal följare på Instagram visar på att det fortfarande finns hopp för denna tävling.
Även om det återigen blev de två sista bidragen som direkt kom till final. Och även om jag fortfarande tycker att det är lite konstigt, så har jag valt att hålla käft om den där lilla djävulen till app den här veckan.
Skulle det dock bli samma resultat även i morgon kanske SVT själva också ska börja ifrågasätta sin egen självförnekelse. Men det tar vi då. Över till morgondagen.
Matchen borde egentligen vara given. Den borde egentligen enbart stå mellan Kristin Amparo och Jon Henrik Fjällgren. Amparo sjunger nämligen skiten av samtliga resterande bidrag och må ha årets bästa ballad. Två väldigt enkla men sanna anledningar som borde räcka för och göra bidrag nummer 6 till nummer 1.
Jon Henrik enbart på grund av att detta är så otroligt konstigt, häftigt och coolt på en och samma gång. Kanske inte många som håller med mig nu på förhand, men jag är övertygad om att folk kommer inse precis just detta när de fem andra bidragen gjort sitt. Står inte dessa två i final är det något som är allvarligt fel i denna tävling.
I övrigt känns Andra Chansen biljetterna och bottenplaceringarna ganska så oklara. Ellen Benediktson går ut som startnummer ett och gör något helt annat mot vad vi tidigare sett av hennes deltagande i denna cirkus.
För mig känns det bara konstlat och oäkta. Hemskt med tanke på att detta tydligen ska vara Ellens riktiga personliga stil om man frågar henne själv. (Ibland är det helt enkelt bättre att hålla sig till det man är bra på.
Oavsett om man själv gillar det eller ej.) Och jag är dock rädd för att Sverige håller med mig. Vi föredrar nog snarare sångfågeln Ellen framför nya läder Ellen.
Andreas Weise och Andreas Johnson lär troligtvis vara dem som slåss om Andra Chansen. I min schlagerbok, och i mina regler borde det åtminstone vara så. Weise om han kopplar på charmen, och Johnson om han efter sin sjunde gång i festivalen inte känns lika grön och mossig som han brukar.
Av låten att döma ska det tydligen inte vara så och då är jag mer än gärna beredd på att rösta vidare ännu en veteran i leken.
Kalle Johansson gör någon typ av Håkan Hellström imitation och lär troligtvis få fortsätta skutta sig lycklig någonstans på botten. Lika glad för det lär han väl vara ändå. Återgå till Svensktoppen Nästa säger jag. Sen har vi ju den där Isa.
För att nämna alla när vi ändå är igång. En ung, poppig tjej med attityd och med en modern hittig låt. Låter det bekant? Går detta igenom rutan på lördag kommer säkerligen många vara ”busy doing nothing hysteriska” även detta år. Den som lever får se.
