Det hela började med fredliga protester på 50- och 60-talet i USA. Man ville förändra samhället och uppmärksamma de homosexuella medborgarnas rättigheter. Protesterna lade grund för priderörelsen och idén realiserades först 1969 i det så kallade Stonewallupproret. Sedan dess har idén spridit sig till alla världens hörn.

Den första svenska pridefestivalen arrangerades 1995 i Malmö och två år senare var Stockholm redo för sin festival – Stockholm Pride. Antalet festivaler har ökat under de senaste tio åren och i dag finns det över 20 pridefestivaler runt om i landet.

Men det råder delade meningar om pride och dess nuvarande representation. Inte nog med att ett flertal högerorienterade partier och religiösa samhällsgrupper motsatt sig eventet så finns det också ett motstånd bland andra HBTQ-personer.

Vi träffar Emelie Bergqvist, en homosexuell tjej från Ängelholm. Precis som många andra HBTQ-personer uppskattar även hon pridefestivalerna, men anser att de inte är representerar alla homo-, bi- och transpersoner. Hon menar att den svenska pridefestivalen urartat och att den alltmer börjar likna en sexfestival.

– För mig handlar pride om frihet. Det är en stor lättnad att kunna gå ut, vara sig själv och känna stolthet för den man är, utan att någon ska döma mig för den jag egentligen är. Känslan som sprids i kroppen är enorm just den här dagen, säger Emelie Bergqvist.

– Det är en viktig dag eftersom andra människor i andra länder inte har samma möjligheter som vi hemma i Sverige.

– Men jag har varit och är fortfarande kritisk mot vissa delar av pride och det som festivalen står för. Jag tycker att alla ska få gå med i tåget så länge de har något vettigt syfte med sitt deltagande.

– Det finns vissa saker jag inte tycker om. Ett exempel är de där extrema feministerna som går med i paraden bara för att klä av sig och visa brösten. Det är överdrivet och jag förstår inte vitsen med det. Och sen finns det en massa BDSM-människor som skämmer ut oss som verkligen vill stå upp för något.

– Pride är ju en kärleksfestival som vill belysa människors lika värde och rätt att älska vem man vill, oavsett kön. Det här är ingen sexfestival.

Orolig för framtiden

Emelie Bergqvist ifrågasätter syftet med paraden och berättar att hon är orolig för framtiden. Det största problemet är bilden som pridefestivalen förmedlar om HBTQ-personer.

– Jag kan tyvärr inte stå för allt som pride vill förmedla. Om alla hänger med på samma spår så kommer vanliga HBTQ-människor börja skämmas, säger Bergqvist.

Hon tillägger att hon fortfarande vill ha en pridefestival men att den borde omstruktureras.

– Eventet behöver sätta upp ett regelverk, främst när det kommer till budskapsförmedling och kvalitet. Detta är något som arrangörerna behöver tänka på både i Stockholm men även Göteborg, säger hon.

– Man bör även se över alla dessa sexistiska inslag och avlägsna dessa från paraden. Dessa människor hör inte hemma i paraden. Det finns många som håller med mig och som vill behålla den vackra sidan med pride.

Sprider kärleken med glädje

Stockholm Pride har redan börjat och partiellt med festivalen pågår ett annat kontroversiellt och omtalat HBTQ-event ute i förorterna. Initiativet med Järva Pride har väckt många debatter, även i utlandet. Men att genomföra en marsch genom de invandrartäta områdena är ingen dålig idé, menar Bergqvist. Hon tror inte heller att det kommer bli några problem på vägen.

– Jag tror faktiskt inte att det kommer bli några problem, säger hon.

– Ingen kommer våga sätta sig emot oss och vår kärlek, den sprider vi med glädje. Men det finns alltid bittra typer, så man vet egentligen aldrig.

Daniel Sallegren