Medier är mer än någonsin tidigare en del av min vardag. Ett tiotal olika nyhetssajter är bokmärkta i datorn och jag kollar dem minst en gång per dag. Handlar någon nyhet om HBTQ-personer klickar jag givetvis på länken.
Någonstans i min kropp värker en känsla av att det är mitt ansvar att vara insatt HBTQ nyheter. Det leder oftast till besvikelse, ilska, ibland glädje men då och då får jag känslan av total hopplöshet.
Ni vet när man går hand i hand med sin partner och någon skriker något kränkande efter en eller spottar när man går förbi? Känslan man får av att detta är fan inte okej. Ilskan, rädslan och uppgivenheten.
Att vänja sig
En dag för några år sedan ändrades något i min kropp. Det liksom tog stopp. Det ställe i hjärtat som all skit man fått stå ut med lagrats i blev fullt. Det gick inte att få in mer. Och efter den dagen så klarar jag inte av att behöva vara föremål för någons missriktade ilska. Det finns ingen chans att jag tänker stå ut med att någon säger något till mig eller om mig som inte är okej.
Så när jag klickar på länkarna där journalisten beskrivit hur Gambias president jämfört homosexuella med skadedjur vill jag med hela min kropp bara skrika rakt ut. Skadedjur?! Jag tar verkligen illa upp. Jag har fått höra flera gånger att jag inte ska bry mig om det. Att jag inte ska lägga så stor vikt vid det. ”Det säger mer om dem än vad det säger om dig”. Men de orden fastnar inte. Jag vänjer mig aldrig vid att bli kränkt på grund av min sexualitet, kanske främst för att jag inte vill vänja mig vid det. Ingen människa ska behöva vänja sig vid det.
Jag tror vi vill stå upp för oss själva!
Bara för att vi i Sverige har kommit en bra bit på vägen i HBTQ rättigheter betyder det inte att vi kan luta oss tillbaks. De politiska besluten om att vi får adoptera och gifta oss är underbara men många av oss är fortfarande rädda för att visa vår kärlek öppet. Det finns fortfarande ett utbrett homohat bland människorna som går bredvid oss på stan, människorna vi jobbar sida vid sida med och människorna bakom ytterdörrarna i vår trappuppgång.
”Det säger mer om dem än vad det säger om dig”. Kanske är det tvärtom. Säger det inte mer om oss om vi vänjer oss vid de oändliga kommentarerna om vår sexualitet? Oavsett hur tröttsamt det än må vara så vill jag vara personen som vågar vända mig om och försvara mig. Oavsett hur jobbigt det än må vara så tror jag att alla egentligen vill stå upp för sig själva. Någonting ideologiskt i mig tror att om vi alla gör det och visar att vi inte accepterar att bli behandlade på det sättet kan vi åstadkomma en förändring.
Krönikan är skriven av Jennifer Frisk – Krönikör och skribent på Gaybladet.se