För ett tag sedan skrev jag en krönika om att jag skulle åka tillbaks till min barndomsstad och stanna där i två hela veckor. Jag var nervös för vilket hbtq-klimat som rådde. Rädd för att ingenting skulle ha blivit bättre på sju år.
Och prognosen är följande: molnigt med risk för regn. Några solstrålar som trotsar molnen, bryter igenom och skiner så starkt att det väcker hopp. Det är ungefär som när man badar i en sjö i juni. Det är jävligt kallt, och så helt plötsligt simmar man igenom ett ställe där det är varmt. Som om en solstråle legat på och värmt just den platsen hela dagen. Och just då glömmer man hur kallt det var nyss.
Solstrålar och orosmoln
Solstrålarna är eldsjälar som startar organisationer. Solstrålarna är en vilja att ändra. Man ser att hbtq-folk flyttar och man vill få dem att ”kunna” stanna kvar. Det finns glöd och passion, det finns flator och bögar som håller varandra i handen på en bänk utanför biblioteket. Men ändå moln. Moln av okunskap, fördomar och intolerans. Moln som gör att folk inte slutar fly hals över huvud från den lilla hetero-idyllen.
Molnen är en grupp 40-åriga män på bussen som är högljutt förbannade över att Conchita Wurst vann Eurovision, trots att de inte ens kollar på programmet. Molnen är människor som inte vill ta tag i hbtq frågor ens med grytlappar. Molnen är kidsen på stationen som ropar bögjävel till varandra. Alla de här personerna finns i Stockholm också, men de är betydligt färre.
Vi var många
Jag åker härifrån idag. Tar tåget hem till mitt Stockholm, som trots sina fel och brister framstår som ett flatparadis. Soligt, varmt och glass i solen. Inte alltid, men ganska ofta ändå. Någonstans i mig gnager dock en obehaglig känsla. Jag tror det är kontrasten. Då och nu. Tiden då jag inte bara kunde hoppa på ett tåg och åka mot tolerans. Tiden då jag gick runt i högstadiekorridoren och undrade om det fanns någon mer som jag i hela den här staden.
Det visade sig ju såklart att det fanns fler som jag. Vi var väldigt många! Och de flesta har också flyttat till Stockholm.
