Krönikor
Like

Jonathan Hultman: En tågresa

2 februari, 2014
784 Views
0 Comments
7 minutes read
Jonathan Hultman: En tågresa
Foto: web.stw.se

Foto: web.stw.se

Sitter på tåget mot Jönköping med huvudvärk. Huvudvärken kom ca efter den första lektionen som ironiskt nog var matte. Tänkte att den skulle försvinna men den blev bara värre när jag började diskutera med ett Homohatande vittne, eller de heter ju egentligen Jehovas vittne men det låter likadant i mina öron, runt lunch. Diskussionen var den vanliga, att jag hade valt min sexualitet, att Gud kommer gripa in i mitt liv och hjälpa mig på rätt väg och att Vittnet kunde hjälpa mig om jag ville.

Det är märkligt, Att vittnet hade så mycket emot mig först efter att jag hade sagt att jag var homo, men hon hade inte haft några problem med mig ett par dagar innan då hon inte visste något om min sexualitet. Jag och vittnet hade ändå en vuxen diskussion, inga glåpord eller liknande hade kastats runt och det är ju alltid ett framsteg.

Hade jag vetat att vittnet var från Jehovas när jag först träffade henne hade jag inte varken börjat prata eller umgås med henne, mest för att jag inte orkar med fler diskussioner om min läggning, men även för att jag trodde att jag inte skulle kunna hålla tungan i schack om vi nu skulle haft en livlig diskussion. Lyckligtvis kunde jag hålla tungan rätt i mun och hon hade tillräckligt mycket hyfs för att inte vara allt för oartig och elak.

Folk frågar mig ofta om det inte är jobbigt att inte veta. Inte veta om killen i sätet framför mig är homo eller inte. Jag brukar svara ”nä det stör mig knappt” och det är faktiskt sanningen. Det stör mig inte det minsta att inte veta om människan i sätet framför mig är homo eller inte. Det skrämmer mig dock att inte veta om personen är homofob eller något ännu värre.

Jag vet inte vem som är homofob för det kan verkligen vara vem som helst, likaväl som att vem som helst kan vara HBTQ.

Homofoberna kan vara tågkonduktören som nyss stämplade mitt kort och kastade en blick mot min lagom feminina plånbok. Det kan vara gubben som sitter 2 rader bort och läser tidningen upp och ner. Det kan vara flickan i sätet till vänster om mig som ser ut som att hon har varit med om 7 svåra år, det kan till och med vara Mamman som sitter 3 rader bakom mig till vänster, som kanske lär sin lilla bebis som precis börjat prata att sånna som jag inte är bra.

Jag vet verkligen inte.

Jag vet inte om det sitter 2 bögar i vagnen bakom mig som inte vågar hålla varandra i handen för det sitter 4 skinheads i några rader framför dem och skrattar högt åt något små rasistiskt skämt som den största utav dem sa. Det kanske sitter 2 garderobsbögar i vagnen framför mig som inte vågar sitta jämte varandra utan de sitter på två helt olika säten men ska sedan kanske träffas i Jönköping i en mörk restaurang där ingen ser dem.

Jag vet inte, men det jag kan säga är detta.

Väninnorna som sitter till vänster är från Göteborg, för det hörs väldigt väl. Den mörkhåriga är små korkad och den blonda är trött och vill egentligen inte prata. Jag vet inte vad de skulle säga om jag satt och höll handen men en hel snygg kille. Jag vet inte om de skulle viska och sedan säga något förolämpande lagom högt så att vi skulle höra det och kanske sluta med det vi höll på med. Jag vet inte om de skulle ta en helt annan riktning och säga något om hur bra det är med unga som vågar stå ut från mängden.

Det jag vet är det jag ser. Jag ser inte om någon är homofob för ingen har på sig en ”jag hatar homos” tröja. Jag ser inte om någon är gay för det finns inte någon som har en tröja där det står ”jag är gay och sökande”.

Jag vet verkligen inte och ärligt talat är det just det som skrämmer mig. Att inte veta vem som är homo är lugnt, men att inte veta om kvinnan som nyss knölade sig fram så hon kunde komma först ut ur tåget hatar mig redan innan hon pratat med mig, är mycket värre.

Om jag nu ska dra ihop detta skriveri skulle jag nog göra det på mitt vanliga sätt. Det sättet som innebär att jag upprepar en fråga från början och sedan avslutar men något småpoetiskt. Men detta skriveri får stå ut från mängden.

Jag vet inte. Du vet inte. Ingen vet vem någon verkligen är förrän man har frågat, och en fråga har väl ingen dött av eller?

Jonathan Hultman
Krönikör

Comments are closed.