Jaha, då var det alltså färdigt! 28 bidrag är presenterade och spekulationerna är som vanligt i full gång. Vem vinner och vem försvinner? Jag har aldrig riktigt förstått att det finns så många personer där ute som påstår sig inte se tävlingen, men som ändå har mer åsikter än den mest inbitna schlagernörden.
Och förutom att festivalen i år enbart kommer handla om vem som kommer längst mellan Saade och en viss Zelmerlöw, tänker jag faktiskt gå emot den negativa strömmen och säga att SVT gjort ett bra jobb i år.
Det lär bli en spännande match i samtliga fyra deltävlingar. Och det säger jag inte bara för att jag råkar vara schlagerbög. Jag förstår inte den negativa kritiken? Vad tror ni Melodifestivalen är för något?
Det är inget Super Bowl. Inte heller något American Music Award. Det är ett underhållningsprogram i svensk klass. Ett underhållningsprogram som ständigt svalnar i intresse för varje år som går. Och inte mer än så. Hur mycket ni än vill kommer ni aldrig få in Avicii, Tove Lo eller någon annan kreddig aktuell artist i en tävling likt denna. Get over it och var i stället glada över att exempelvis Magnus Carlsson gör comeback i tävlingen. För det är ungefär på den nivån Melodifestivalen är och alltid kommer vara.
Så hur ser det ut då? Ja vi kan väl börja med mannen, myten och legenden. Eller han verkar förvånansvärt framställas som sådan i andra tidningar än denna. Och om inte minst från sig själv. Och om Eric Saade skippar divalaterna och den attityden – även om jag råkar gilla det – så kanske han faktiskt har en chans att ta hem hela tjottaballongen?
Ingen har väl glömt förra årets manboy Anton Ewald och hans dunderflopp efter sina mindre ogenomtänkta kommentarer genom tävlingen. Där självaste vinnaren – Sanna Nielsen – till och med fick sig en känga. Så Eric, ibland är det helt enkelt bättre att vara tyst och sätta på sig charmmössan i stället. I Melodifestivalen – och för att inte glömma i Sverige – är det till och med en regel.
Jessica Andersson och Andreas Johnson tar en risk och ställer som vanligt upp i tävlingen igen. Andreas Johnson misslyckas sällan, men ska dock vara glad om han lyckas knipa en finalplats även denna gång. Motståndet från det manliga könet är nämligen större än någonsin.
Och Jessica hade nog gjort bättre i och stannat hemma hos Diggiloo-gänget. Det luktar nämligen lite Shirley Clamp 2014 flopp över det hela. Men vet ni vad? Jag hoppas att jag har fel. Jag anser nämligen gamla veteraner viktiga i detta sammanhang. Rutinerade, proffsiga artister tycks ju ha dött digerdöden i tävlingen dem senaste åren. Förlåt Jessica, men jag tror inte mina röster räcker!
Jon Henrik Fjällgren låter kanske inte så mycket för världen. Det förstår jag att ungefär hälften av Sveriges befolkning redan har förutbestämt. Själv kallar jag detta för en av årets skrällar. Samen från norr kommer nämligen jojka sig rakt ner i dippskålen hos varenda liten kotte i tv-soffan där hemma, var så säker.
Ellen Benediktson (minns ni ’Songbird’ i fjol?) gjorde entré på presskonferensen med en helt ny stil. Och jag fattar ingenting. Varför kan artister inte bara hålla sig till sådant dom är bra på?
Men finns det någon som är solklar redan nu? Jo men självklart. Behrang Miri lär få det tufft i år. Barnen har nämligen fått en ny favorit. Räcker väl att jag nämner någon Samir och Paradise Hotel i samma mening så har väl dem flesta redan ringt upp sina abonnemang och kontankort.
Håll dessutom utkik på Kristin Amparo. Sångerska bakom succélåtar som ’Dance our tears away’ och årets monsterplåga ’Din Soldat’. Hon kommer nämligen bli farlig. Och kom ihåg vart ni hörde det först.