”Ja visst gör det ont när knoppar brister/Varför skulle annars våren tveka?” Så formulerade Karin Boye inledningen på sin klassiska dikt. Knoppar som en metafor för queera människors starka, outlevda känslor och längtan att leva ut sitt rätta jag, men som låter bli av rädsla för omvärldens fördomsfulla och våldsamma reaktioner.
Boyes dikt är bland det första jag tänker på, efter att ha Backolars Johan Hermanssons djupt personliga, gripande och reflekterande skildring av hur det är att växa upp på en plats där könsrollerna är benhårda, där homofobin och heteronormen finns i varje molekyl, där ordet ”bög” leder till brännmärkning. Vad gör det med en, när man ständigt blir bestraffad när man bryter mot de oskrivna reglerna? Jo, det växer ett självförakt och en stress som blir svår att föreställa sig. Man tänker på varje gest, steg, tonläge, ja, varje överdrift. Blir man godkänd av omgivningen andas man ut för en liten stund.
De flesta av oss som tillhör hbtqi-spektret bär liknande erfarenheter från skolgången som Hermansson återger. Vi är som en kör som tillsammans sjunger våra erfarenheter, men här och nu kliver Hermansson ut och sjunger sitt soloparti. Med ett språkbruk som påminner om Bodil Malmstens rättframma men verkningsfulla stil talar Hermansson till sina läsare, direkt utifrån egna erfarenheter, om en inre resa mot frigörelsen, som kantas av självmordstankar, trakasserier och förtryck. Något som inte syns utåt, men som bryter ner en fullkomligt inombords. Att visa stark hela tiden är en överlevnadsstrategi i det specifika klimat som Hermansson befunnit sig i och minsta tecken på sårbarhet innebär att löpa stora risker med att bli angripen.
Textfragmenten i den löpande texten på över 300 sidor griper tag i läsaren och släpper aldrig taget. Det är som att han öppnar ett fönster mot sitt förflutna och låter läsaren blicka rakt in. Riktningen är klar från första början, och den rör sig mot längtan bort från platsen som förtrycker en. Efter att jag har läst Hermanssons upprivande och utlämnande berättelse vill jag ta fram färgpennor och teckna små hjärtan i regnbågens alla färger lite överallt i boken, därför att det är bara så jag kan beskriva mina bubblande känslor. Han tycks mycket väl känna till hur poesin kan sätta ord på det djupa, det smärtsamma, det svåra på ett sätt som det prosaistiska inte förmår att göra alla gånger på samma sätt. Han intellektualiserar inte sina erfarenheter som den franske sociologen Édouard Louis gjorde med sin skarpa framställning Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014), utan här tillåter sig Hermansson vara brutalt uppriktig genom poesins språkbruk och form. Man måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd.
Att älska är att gå sönder kan man sträckläsa, och läsa om flera gånger. Jag önskar att den delas ut till alla, speciellt då skolungdomar och skolpersonal. Det är definitivt en läsargrupp som borde läsa den för att skapa en känslomässig förståelse för vilket strypgrepp det innebär att aldrig få duga för den man är och vill vara.
Trots att samhället har kommit långt i kampen för fri- och rättigheter för hbtqi+-personer, finns fortfarande trauman hos många. Ett samhälle kan inte uppnå jämlikhet, om man inte gör upp med det förflutna. Ur det perspektivet är Hermanssons bok ett mycket tungt bidrag till den typen av uppgörelselitteratur. Det Hermansson påminner oss om är inte bara att vi äger våra egna berättelser. Vi äger också vår värdighet, ingen annan.
Jag hoppas att han får sitt stora genombrott med den här boken.
Filip Hallbäck
