Uganda är för många ett okänt land. Många vet inte ens om vart landet ligger och hur kulturen ser ut. Det enda som Uganda har uppmärksammat för i modern tid är landets hårda lagstiftningar mot homosexualitet och HBTQ-personers rättigheter.
Men hur är det att leva som homosexuell i Uganda och vilka begränsningar utsätts man för?
Mediernas bild av situationen i Uganda ser ut att vara likadan. Vi får bara veta att problemet finns där men inte mer än så.
Någon som har vågat ta sig till Uganda och dokumentera situationen på egen hand är filmregissören John Wallström. Vi fick chansen att diskutera hans film och situationen i Uganda precis innan filmpremiären.
Hej John! Kan du berätta lite kort om projektet i Afrika. Hur kom du över idén?
– Sedan jag började driva egna projekt så har det varit ett måste. Pratar vi om finansieringen så är vägen väldigt lång. Oftast jobbar jag med tre olika stadier.
– När det här projektet startade hade jag nyligen gjort min förra film Zero Silence och satt och utvecklade en plattform för skandinavisk kultur. Där planerade vi att samla dokumentära berättelser som inte fick utrymme i TV.
– Men en dag så läste jag en artikel om ett homosexuellt par som hade flytt från Uganda till Sverige. De skulle gifta sig i Sverige och deras historia var helt fantastisk. Båda flydde Uganda när det var tal om den homofobiska lagen, men på olika håll.
– Så en dag hittade en av dem den andra i en tidning i Sverige och kontaktade sitt ex. Resten är historia och de lyckades gifta sig i Sverige. Efter det kontaktade jag paret men deras berättelse fungerade inte för den filmen jag tänkte producera.
Research om situationen i Uganda
– Då hade jag länge researchat ämnet och kände att det fanns mycket kvar att säga. Så jag kontaktade organisationer i Uganda och betalade en resa med egna pengar för att hitta en ny berättelse.
– I Uganda introducerades jag för Cleo som hade en fantastisk historia. Hon hade trots samhällets påtryckningar beslutat sig för att göra sin transformering öppet i samhället, det krävde oerhört mycket mod och vi delade bilden av att transpersoner oftast inte porträtteras som människor utan att för mycket fokus läggs på fysiska attribut.
Vad hände efter det?
– Sedan dess har jag fortsatt följa hennes berättelse och kommer fortsätta med det under 2015. Men redan nu ville jag lansera en webbserie om hennes för att introducera människor för hennes berättelse. Det är där mycket av min bakgrund finns, inom utvecklandet av svensk webb-tv med serier som Heartbeats, Kaka på Kaka, This is How I Roll, Lyxyachten mfl.
Det ser ut som att du har hittat en riktigt bra story. Vad är målet med produktionen? Kan det bli aktuellt för tv-sändningar?
– Absolut, men jag har länge känt att tv står i vägen för hur jag vill jobba med film. Framförallt hur projekt ofta låses in i deras plattformar och regioner. Med min förra film kan man säga att jag skrapade på ytan när det gäller användandet av internet. Vi fann oss själva på Tahrir square i Egypten under revolutionen där och upptäckte rätt snart att de berättelser som vi såg kom ut i Sverige var långt från de vi tyckte visade vår sanning av situationen.
– Då började vi lägga upp videos på internet och vissa fick enorm spridning. Ett av klippen plockades upp av de flesta större medierna och organisationer som Amnesty Int. använde det i sina egna videos. För mig var det en bekräftelse att vi bör göra mer med projektet än att bara visa den på tv eller bio.
– Lite senare sålde vi en mini-serie till Arte France där vi använde delar av materialet till att skapa en alternativ berättelse. Men The Pearl Of Africa så hade jag med mig detta i utvecklandet av projektet. Så redan på idéstadiet ville jag göra en webbserie och har planerat för det under hela inspelningen.
– Den var tänkt att vara mycket större från början med fler karaktärer men ingen tv-kanal var intresserad av att betala för den delen. De ville gärna ha en film men webben kändes sekundär. För mig har det alltid varit samma sak och med längre perspektiv, jag tror dock det kommer ta ett tag innan vi är där och jag hoppas det här projektet kan öppna ögonen för ett annat sätt att jobba med dokumentärfilm.
– Nu kommer vi släppa serien tillsammans med Huffington Post och eventuellt en svensk partner som idag inte är 100% klart. Den kommer få större spridning än SVT, men i förlängningen så är planen att göra en tv version till 2016 och en bioversion.
Svenska medier har alltid ett begränsat format. Vilka motgångar har ni haft under själva produktionen med Pearl of Africa. Jag antar att du fick åka till Uganda mer än en gång?
– Mycket har gått väldigt bra med projektet, det utvecklades på en kurs som Filminstitutet betalar för yrkesverksamma regissörer. Där kunde jag utveckla den digitala delen men även bygga ett internationellt kontaktnät som legat till grund för hur vi sedan valt att jobba med projektet. Men efter det har jag upptäckt ett väldigt tydligt mönster och det är att det är väldigt mycket enklare att få ett intresse internationellt.
– Vi har haft diskussioner med många av de största internationella tidningarna om webbserien, flera av dem har inte haft tillräckligt utvecklade tekniska system för att genomföra projektet. Samtidigt har det i Sverige gått oerhört långsamt med stöd. Dels från tv men även filminstitutet. Ingen har velat ta ansvar för att projektet blir av och för oss fanns det inget annat alternativ än att åka. Det är ju riktiga liv vi pratar om och den här berättelsen händer här och nu.
– För att det skulle bli av betalade vi själva för två av resorna innan vi fick utvecklingsstöd. Jag reste själv med min egen utrustning och arbetade med organisationer jag byggt nätverk med där. Jag har upplevt att ingen vill vara med i projektet förrän det är klart, för oss har det varit största motgången men så är det för alla som gör film utanför systemet.
– Jag ligger inte sömnlös om nätterna för det utan är säker på att de förr eller senare lär inse sitt misstag. Men det leder även till utökade risker för oss då jag tvingas resa till Uganda utan tillstånd och där det såklart finns en risk att hamna i fängelse på grund av det. Först då protesterar medierna, men innan finns det alltför många frilansjournalister som tvingas jobba på egen hand.
– En annan motgång var ju också att första iden till projektet inte gick att genomföra. Jag hade rest till den internationella workshopens första möte och utvecklat projektet med det paret jag tidigare nämnde. Sedan tvingades vi tillbaka till ruta ett, idag är jag övertygad om att det stärkt projektet men just då var det ett stort nederlag.
Slutligen, när släpps produktionen och vilka framtidsplaner har ni med Pearl of Africa? Finns det någon chans att ni åker tillbaka för att göra en återuppföljning i framtiden? Eller kan det bli aktuellt att ni gör liknande produktioner i andra länder med liknande lagar. Ryssland?
– Serien släpps i slutet av november men vi kommer fortsätta följa Cleo under 2015. Först hoppas vi kunna hjälpa henne med en kampanj för att samla ihop pengar till hennes könskorrigering, som vi även kommer dokumentera. Fokus kommer dock ligga på den resa hon och hennes man gör tillsammans. Deras kärlekshistoria och emotionella bergochdalbana.
– Efter det hoppas vi kunna göra en tv-serie med 5 olika aktivister i Uganda för tv, där ett nytt val kommer 2016. Vi vill försöka jobba med det här projektet under en längre tid och efter det får vi se var vi hamnar. Just nu diskuterar vi även om möjligheten att erbjuda materialet till skolor i Sverige och trans organisationer i Östafrika.
– Om vi gör det kommer vi även filma andra transpersoner i Rwanda, Tanzania och Kenya. Men nu när jag tänker på det borde vi även göra det i Sverige såklart. Och vem vet, Ryssland skulle verkligen behöva förändra sin syn på människor i vilket fall.