8 mars är här! Dagen då vi får lov att vara feminister och skrika ut vårt missnöje utan att någon man ska stå och tycka att vi är dumma i huvudet! Den feministiska julaftonen! Dagen då alla ni män som vägrar kalla er feminister faktiskt kan vara tysta.
Just det, dagen då ni män som vägrar kalla er för feminister faktiskt kan hålla käften. För när det pratas om våldtäkt är ni där och säger ”det är faktiskt inte alla män som våldtar”. Och när vi pratar om mäns våld mot kvinnor står ni bredvid och argt säger ”Det finns faktiskt kvinnor som misshandlar sina män också”.
Svårt att vara tyst
Vi försöker synliggöra ett strukturellt förtryck mot kvinnor men ni bara måste stå bredvid och hävda att det egentligen är er det är synd om. En mening letade sig in i mitt huvud för några veckor sedan och jag har inte kunnat bli av med den sen dess. ”Varför är det så svårt att lämna ifrån sig lite plats?” Ja, varför är det egentligen så svårt att vara tyst när någon annan pratar?
Jag minns första gången jag uppmärksammade 8 mars. Det var strax efter mitt feministiska uppvaknande. Det tågade en ”stor” demonstration i mitten av Helsingborg, från söders gator till kärnans trappor mitt i centrum. Det vill säga typ tio minuters promenad. ”Alla som inte hoppar är sexister” skrek vi och hoppade som om det gällde livet.
Väl framme var det några talare och Radical Cheerleaders showade. Jag var så kär. Så kär i ilskan, styrkan, kvinnorna och kampen. Så kär i att kunna göra en skillnad.
På kvällen gick jag och en tjejkompis och kollade på en feministisk dokumentär som dagen till ära hölls i en lokal inne i stan. Vi blev så äcklade av förtrycket att vi höll på att spy. På vägen därifrån var Helsingborg en tyst, öde stad.
Hade förändringen
En upprorisk känsla växte någonstans i kroppen och det kändes som att vi hade förändringen i vår hand. Ni vet den där gif:en där den lilla tjejen står och viftar med en hårborste och ser sjukt förbannad ut? Typ så kändes det i min mage.
Jag tror att jag minns den där dagen för att det var första gången jag var med om att tjejer fick stå i centrum. Tjejerna fick företräde, fick ta plats, fick hoppa fram på gatorna utan att någon man sa till oss att det där ska vi väl inte hålla på med.
Så till 8 mars 2014 önskar jag mig att alla ni som är män och vägrar kalla er feminister kan vara tysta när en kvinna pratar. Det behöver inte vara svårt att lämna ifrån sig lite plats. Ni behöver inte tjafsa emot och ni behöver inte avbryta.
Jennifer Frisk är debattör och krönikör på Gaybladet.se