Andreas
Like

Veckans gayklassiker: But I’m a Cheerleader

30 december, 2013
849 Views
0 Comments
3 minutes read
Veckans gayklassiker: But I’m a Cheerleader

andreas_banner

Queerfilm, i synnerhet bra sådan, är som vi alla vet alltför sällsynt och precis som i verkliga världen så samsas tyvärr nästan aldrig bögar och flator i samma film. Därför är det en befrielse att se en film som “But I’m a Cheerleader” som samlat både homosexuella män och kvinnor i deras frustrerade kamp för att få vara sig själva. Med sina snart 15 år på nacken känns filmen både modern och ironiskt traditionell på samma gång. De förlegade könsrollerna, den reklamsfilmliknande musiken och de hysteriska färgerna ger en 1950-talskänsla även

 

Huvudpersonen är amerikanskt helylle, blonda hejarklacksledaren Megan (Natasha Lyonne) som efter farhågor från vänner och familj skickas till ett slags avvänjningsläger där unga homosexuella ska ledas tillbaka till den “rätta”, heterosexuella vägen. Det är inte tal om någon religiös sekt utan en tyrannisk husmor (Cathy Moriarty) som ska se till att flatorna beter sig graciöst, klär sig i rosa och håller sig till hushållsbestyr medan bögarna tvingas vara macho, hugga ved och mecka med bilar.

 

Det är ett simpelt men förlösande roligt upplägg, paketerat i ett läckert, pastellfärgat hantverk. Stereotyperna är grova men av en anledning – det handlar inte om att flator är butch/bögar fjolliga utan att de har rätten att vara det. Det är dessutom en fin kärlekshistoria mellan Megan och en mer öppen, stolt flata (Clea DuVall), och de växlar mellan de starka känslorna för varandra och pressen från omvärlden/föräldrarna att vara “normal” och passa in.

 

Här finns även en del fyndiga populärkulturella referenser. Bara en sådan sak som att TV-hunken Eddie Cibrian, som husmoderns biffige men ack så fjolliga son, dansar loss till 90-talsdängan “Party Train” av RuPaul, som i sin tur medverkar (i en av sina få framträdanden utan drag) som en inbillat hetero men uppenbart smyghomo lägerledare.

 

Skådespelarensemblen är överhuvudtaget mumma. Förutom skamlöst bortglömda talanger som Lyonne, Mortiarty och DuVall så dyker även favoriter som Melanie Lynskey (knäppa Rose i “2 1/2 män”), Kip Pardue, Michelle Williams, Julie Delpy och John Waters-veteranen Mink Stole upp.

 

Det är en kul, färgglad och tänkvärd komedi där både bögar och flator samsas i en förenad kamp för kärleken och mot könsrollerna vårt samhälle byggt upp. Trots att den kom redan 1999 så känns den med många av världens fördomar fortfarande aktuell och viktig.

cathy_moriarty2MV5BMjEyMDM3MjMyNF5BMl5BanBnXkFtZTcwMjY3ODUyMQ@@._V1_SX640_SY720_Foto: Imdb.com

 

Andreas Samuelson
Skribent

Comments are closed.