Linnea Runnander: Vi ses på toppen hjärtat
Det var länge sen jag skrev nu. Jag har varit för ledsen, för arg och för djupt inne i mitt eget mörker. Jag har fått min hjärta krossat medan jag befunnit mig på min allra djupaste botten.
Det fanns en längtan i mitt bröst efter att känna igen, låta mina lakan drabbas av någon annans doft och ge mig hän inför den outgrundliga kärleken. Så jag lät henne komma in. Men jag är för trasig. Jag kan tydligen inte ligga lugnt bredvid någon utan att antingen vilja gå därifrån eller klamra mig fast.
I henne ville jag klamra mig fast, hålla henne hårt och kyssa hennes hals medan hon sov. Men det blev inte så. Hon hade redan ett krossat hjärta och en egen botten och jag kunde inte laga henne hur mycket jag än hade velat.
Så nu sitter jag här och vill så gärna dra offerkoftan hårdare om axlarna och påstå att jag är ensam men det skulle vara en lögn. Jag är en av de lyckligt lottade som lever i en svärm av omsorg och värme hela tiden.
Det finns alltid någon jag kan ringa när jag tänder en cigg för mycket för sent på kvällen, någon som kan hålla om mig medan tårar och ångest rinner ner för våta kinder och någon som kan få mig att skratta så att magen värker. Så jag accepterar att den där ångesten kanske måste få rinna ut innan jag kan vara med någon. Innan jag kan älska igen.
Min kropp kanske måste få vila i ett par trygga armar som kommer ligga kvar där hur livet än ter sig innan jag har kraft att bryta mig fri och vara någon annans för att slag. Just nu ska jag bara vara min.
Livet är fruktansvärt hårt ibland men jag håller mig i att jag inte är själv. Jag ska bli frisk, jag ska börja sova på natten, äta ordentligt och sluta bli för onykter. Jag ska värna om mig själv som om jag vore henne. Hon jag ville ha.
Någon gång vill jag att vi ska springa på varandra och le med våra nya hela hjärtan och säga att livet visst löste sig till slut. För mamma har sagt att det alltid gör det. Vi ses på toppen hjärtat.
Krönikan är skriven av Linnea Runnander – Krönikör och debattör på Gaybladet.se