Det är november och min arbetsplats har gått med på att låta mig jobba från en strand i Tunisien i en vecka och få lite sol på huden för att kunna stå emot min vinterdepression.
På min lediga dag har jag tagit mig från resortstaden Hammammet till huvudstaden Tunis där jag tittat på de pittoreska vita husen med blåa detaljer i Sidi Bou Said, blivit konfronterad av en polis då jag råkat ta kort på hans bil, samt trängts bland tusentals människor i Tunis Medina med en färskpressad apelsinjuice i handen.
Jag är här för att träffa Max. Han är homosexuell och uppvuxen som enda barn till en ensamstående blind mamma i södra Tunisien, men bor sedan ett par år tillbaka i Tunis. Han sitter hos frisören för att göra sig snygg inför vårt möte och där är högre tryck än han väntat, så han skriver att jag ska ta en kaffe på ett café för att vänta in honom. Han skickar namnet på ett ställe i närheten och jag sätter mig på deras uteservering med en nyköpt bulle framför mig.
Jag sneglar på de andra gästerna som sitter i stora gäng och för livliga diskussioner, skrattar, röker och håller om varandra. Jag ser människor gå in och ut ur caféet och min gaydar plingar vilt. Jag kan nästan svära på att majoriteten av besökarna också tillhör det hbtqia+-communityt som i detta land behöver hålla sig dolda, då upp till tre år i fängelse väntar den som ertappas i en samkönad sexakt.
Efter någon timmes väntan kommer en nystylad Max och möter mig. Han hälsar glatt på personalen och vi börjar sedan gå mot ett hus som ägs av en lokal queer organisation som erbjudit oss att sitta där och samtala. Under promenaden bekräftar Max att han skickat mig till ett av de ställen där hbtqia+-personer träffas i hemlighet.
Max leder mig in på en innergård, skyddad av höga murar och en port där vi får presentera oss genom en kamera. På gården växer två stora citrusträd med stora, ätmogna clementiner som går att beskåda från en av alla de kakelklädda bänkar som är utplacerade längs muren.
Vi sätter oss på en balkong en trappa upp och alla ljud från gasande, inbromsande och tutande bilar försvinner när Max berättar sin historia.
Han berättar om sin barndomsvän som han delade en kyss med i nioårsåldern och hur denne vän senare dog i en bilolycka som skickade Max ner i livets första depression. Han började några år senare sälja sex för att få sin stapplande lilla familj på fötter och berättar ingående om de män han träffade på olika hotellrum, vad de gjorde med honom och hur det fick honom att må.
“Jag var ganska medveten om vad jag gjorde. Jag visste att ’det här är bara ett jobb, du är inte ett objekt’, men efter ett tag tog de där tankarna ändå över ’jag blir objektifierad, jag blir använd som en sexleksak’. Det är ganska förringande och skapade ett avstånd mellan mig och alla andra.”
Han hamnade i en ond spiral med tre efter varandra följande självmordsförsök. Han kom senare in på universitetet men blev där dåligt behandlad av både skolledning och andra studenter eftersom han var gay.
”Det var kränkningar från höger och vänster, folk som kallade mig fula ord, mordhotade mig, hotade med att avslöja mig. Hela det onda spektret av homofobi från små förolämpningar till folk som hotar med att döda dig”
Nu har det gått några år sedan dess och Max mår bättre. Med hjälp av terapi och självreflektion har han kommit ur de destruktiva mönster han levde i och har nu många anledningar att njuta av sitt liv. Trots potentiella fängelsestraff eller risk för böter, vill Max leva sitt liv i Tunis.
“Jag vill inte söka asyl. Med kulturen jag kommer från, med de värderingar och den moral jag har, så tror jag inte att jag skulle kunna assimilera in i västerländsk kultur. Individualismen, det västercentriska sättet att se på världen, jag skriver inte under på det.”
Han berättar att det queera communityt i Tunisien, genom att tvingas hålla låg profil, också blir väldigt tätt sammansvuret.
“Här kan jag bygga ett mycket tätare community än jag någonsin skulle kunna göra i England, Frankrike, Kanada, Usa osv. Så på ett sätt så är den miljön jag lever i en välsignelse, men också en förbannelse.”
Efter ett långt och känslomässigt samtal börjar solen sakta närma sig horisonten. Det är dags för mig att lämna den livliga staden för resorten, vars konstlade yta känns avlägsen efter vårt samtal.
Max och jag säger hejdå med en kram och en förhoppning att ses nån gång igen. Vi går åt varsitt håll och fortsätter våra liv, så lika men ändå så olika. Jag vet i alla fall att mitt perspektiv på livet kommer vara lite förändrat efter mötet med Max.
Oliver Jähnke
