Innan jag tog mina första trevande steg ut ur den där berömda skitgarderoben hade jag  en naiv fantasi om att allting skulle vara färdigt efter det. Jag tänkte att det skulle vara en livsomvälvande händelse att bryta den långa tystnad som hotat att förgöra hela min person.

Den där ångesten som legat och pyrt i magen skulle förvandlas till en vacker livslust. Alla år av förtvivlan och en destruktiv inställning till min egen sexualitet skulle vara som bortblåsta. Bara jag vågade säga det högt.”Jag är homosexuell”. Alla som tagit dem där fruktansvärda stegen vet att det inte riktigt är så enkelt.

Visst var det befriande att ha det sagt. Att aldrig mer behöva släpa hem någon hormonstint tonårsgrabb som ett spel för galleriet. Och visst var det fantastiskt att inte behöva ljuga om vart man skulle och vad man gjorde. Men det var bara början. Jag vågade absolut inte berätta om min läggning i egen hög person för mina föräldrar.

Istället skickade jag ett sms som skrek efter acceptans och förståelse. Dem blev nog bra snopna båda två. Enda sen jag gick ut mellanstadiet har jag haft både långa och korta förhållanden med alla möjliga killar. Självklart var det ingen som anade att det var mitt omättliga bekräftelsebehov som låg till grund för alla de där stackars pojkarna och inte någon vild ungdomsförälskelse. Trots en del förvåning tog mina föräldrar nyheten bra.

”Började gråta”

Mina småsyskon tror att det är ett ”practical joke” jag har sysslat på med något år nu. Dem väntar nog fortfarande på att jag ska komma hem och presentera en ny pojkvän. Men det gör mig ingenting.

Det som gör mig någonting är det självförakt som inte tycks vilja ge sig av. Det har ju fått leva fan bäst det velat i flera år och egentligen är det väl inte konstigt att det inte bara försvinner. Första gången jag hade sex med en tjej ville jag börja gråta och lägga mig i fosterställning. Jag minns att jag tog på hennes bröst och upplevde kåthet tillsammans med en annan människa för första gången.

Underlivet bultade och lusten infann sig utan att någon behövde spotta i näven för att få saker och ting överstökat. Det var underbart och förskräckligt på samma gång. Jag insåg vilket helvete jag tvingat mig själv gå igenom. Så många händer jag önskar aldrig hade rört min kropp.

”Tror inte jag är ensam”

Det tog lång tid innan jag accepterade mig själv, jag var nog sist med det av alla i min närhet. Varje gång jag träffade en partner eller blev upphetsad av en tjej infann sig föraktet. Jag ville kväva min lust och förminska den. Undvika den. Jag förmådde mig inte att ge mig hän för min kropps begär och och njuta av att vara nära någon. Någonstans inuti mig finns den där unga flickan kvar. Det osäkra lilla barn som skämdes så in i helvete. Jag tror inte jag är ensam om att bära med mig mitt inre barn. Det är nog ytterst vanligt bland oss hbtq-personer och hos många andra för den delen.

Det var en stor sorg att ingenting riktigt blev som jag hade tänkt. Att bryta tystnaden var bara början på en lång process som skulle kräva många sömnlösa nätter. Lyckligtvis nog har jag kommit vidare och blivit helare idag. Jag tycker inte längre att min kåthet är ful och pinsam och jag suger heller inte åt mig minsta uns av förakt som en svamp. Jag har lärt mig att bejaka min sexualitet och värna om den. Men trots det har jag en lång bit kvar. Jag får fortfarande påminna mig själv om att inte skämmas när jag tar en tjej på brösten.