Och så var det igång. Det märks både i tidningar, TV och inte minst i sociala medier. Alla har vi något att tycka till om, oavsett om vi tittar eller inte. Jag talar förstås om schlagercirkusen – Melodifestivalen.
I morgon drar deltävling 1 igång i Malmö. Jag har inte hört låtarna ännu, utan enbart lyssnat på repetitionsklippen på en minut som läggs ut på webben. Kan därför inte direkt ge min bedömning på bidragen i sig, och i brist på att kanske vara helt ute och snurra så väljer jag att inte nämna något om placeringen inför morgondagen. Jag ska åtminstone i alla fall försöka.
Vad jag däremot kan konstatera är att morgondagen enbart handlar om fyra artister. Vi har förra årets publiksuccé YOHIO som i år väljer att ställa upp i tävlingen med en ännu mera kommersiell låt än förra året. (Låtskrivare är bland annat Andreas Johnsson. Kan det bli mer radiovänligare än så?) Smart av YOHIO kan tilläggas när han själv oftast vill framstå som så pass svår överallt. Det tror jag givetvis han vinner på.
Av det jag hört låter det som något som vem som helst skulle kunna lägga sin röst på. Folk har givetvis glömt bort att dom utländska jurygrupperna inte alls var särskilt intresserade av honom förra året. Men är det en sak vi lärt oss om Melodifestivalen så är det ju att folk enbart faktiskt röstar på det dom tycker om. Och inte vad som sen skulle kunna platsa i den stora finalen som i år äger rum i Danmark.
Sen har vi Eurovision vinnaren och förhandstippade Helena Paparizou. Christer Björkman har suktat efter denna donna i över 10 års tid. Frågan jag fortfarande ställer mig är, varför? Trots en säkerligen kanonbra låt, och ett minst lika kanonbra framträdande får vi inte glömma bort att hon inte synts till i Sverige de senaste åren. Och vilken karriär förutom ’My number one historian’ har hon egentligen haft i vårt avlånga lilla land sedan dess? Vart finns det där massiva stödet som faktiskt krävs för att ta sig vidare? Bortser vi från bögarna så är frågan vad som egentligen finns kvar? Det är alltid en risk när ”stora” artister (om vi nu vill kalla henne för det) ställer upp i sådana här sammanhang.
Vi har sett det förut, och det finns en risk att det händer igen. Att Paparizou får se sig slagen på en femteplacering av mindre kända, nya artister. Som Linus Svenning till exempel. Jag säger bara en sak, watch out for Miami Ink snubben alltså! Hela låten och scenframträdandet bara skriker årets genombrott. Utan att behöva säga vad jag egentligen tycker om bidraget, behöver jag inte nämna mer än så. Melodifestivalens tittare älskar ju den här typen av genombrott, och åtminstone ETT sådant bidrag måste få finnas i tävlingen. Punkt slut!
Till sist har vi Elisa med sin dunderschlager ’Casanova’. Egentligen har jag dömt ut detta bidrag på förhand, men vi får faktiskt inte glömma bort att Melodifestivalen en gång i tiden var en schlagerfestival. Vi får heller inte glömma att dom som tittade på den festivalen fortfarande är trogna tittare. Dom är säkerligen beredda att lägga en eller två röster extra för att behålla bidraget i tävlingen. Förvånar mig inte ett dugg om denna Linda Bengtzing inspirerade dänga får sig ett par röster pga det. En perfekt Andra Chansen låt som säkerligen kommer vara en av årets mest spelade när tävlingen väl är över.
Men det fattas ju fyra bidrag tänker ni? Jo precis, det gör ju det. Men lika intressanta dom är i denna krönika, precis lika betydelsefulla kommer de vara på Lördag. So sorry to say it, men i denna deltävling agerar dom enbart extra- och utfyllnadsnummer till ovannämnda fyra.
Ser mest fram emot på Lördag: Programledarna! Har oerhört höga förväntningar på Nour El-Refais insats som programledare i år. Hoppas innerligt hon kör på sina grova, svarta humor och fullständigt skiter i att det är SVT och inte Kanal 5 hon står i. Hoppas dessutom Morgan Pålsson bjuder på lite Tiffany Persson. Kan ju inte bli annat än succé.
Schlagerskribent
