Insändare
Like

Linnea Runnander: Den nyexaminerade gubben

1 februari, 2014
614 Views
0 Comments
7 minutes read
Linnea Runnander: Den nyexaminerade gubben

kronika
Vad ska du göra efter gymnasiet? Jaha, Asien, vad roligt! Hur länge skulle du vara i Australien sa du? Jaså, det blir konstfack i London! Sara skulle väl till Miami och utbilda sig till bartender eller hur var det? Simon och Johan drar ju till Norge redan i Juni.

Månaderna innan jag tog studenten överhörde jag otaliga snarlika samtal. Kontentan av dem alla var att dra så långt ifrån allt som på något vis kunde uppfattas som lugnt, vardagligt och mellanmjölk och leva loppan i ett främmande land. Längtan var resultatet av många års stirrande ut genom fönster, söndertuggade pennor och sterila korridorer.

Planerna för hur man skulle lyckas samla ihop tillräckligt med pengar började smidas och man kan lugnt säga att mottot ”alla sätt är bra utan dem dåliga” fick uppleva sina glansdagar. Den lösning som hade störst genomslagskraft bestod av att ta sitt pick och pack, trycka in sig själv med alla sina bekanta i en nedgången, norsk lägenhet och paketera kött i några månader.  Andra gick på mer beprövade metoder och började panta burkar som aldrig förr.

Mitt i allt det där svamlet om de mest exotiska resemålen och jakten på pengar kom jag på med själv med att inte delta. Ibland drog jag till med någon lögn om att jag funderade på att studera i LA eller något annat häftigt. Jag vet inte om det berodde på något slags duktighetskomplex eller om det var ren och skär girighet, men på något vänster lyckades jag att arbeta ungefär halvtid under min gymnasietid. Det resulterade i tio kilos övervikt, inplanerade skitpauser och ett svältfött socialt umgänge. Duktigt va? Jag såg alltså fram emot att träna, skita utan att ställa klockan och ha tid för mina vänner. Jag längtade snarare hem än bort.

Om jag ska vara helt ärlig trodde jag nog inte heller att det skulle bli så mycket verkstad av snacket som det faktiskt blev. Nu, bara ett drygt halvår efter studenten befinner sig de flesta av mina vänner och bekanta på resande fot och det enda livstecknen de ger ifrån sig är några mail då och då utan å,ä och ö. Kvar är jag med allt som är lugnt, vardagligt och mellanmjölk.

Visst kan jag gripas av en fruktansvärd, grön och giftig avundsjuka när jag ser bilder på palmer, paraplydrinkar och brunbrända kroppar som publiceras i prydliga album men jag kan ändå inte påstå att jag skulle vilja byta. Inte just nu i alla fall. Då undrar ni säkert vad det är som är så himla fantastiskt med mitt liv att jag hellre jobbar arslet av mig i ett svinkallt Sverige än att tumla runt i världens alla hörn. Det mina vänner är en bra fråga.

Just nu har jag en osäker anställning i en matbutik, bor i en sliten andrahandslägenhet och är singel. Jag skulle dessutom överdriva om jag påstod att jag ”träffat massor med nytt folk” i den stad jag precis flyttat till. Min tillvaro förtjänar alltså inga guldmedaljer eller fina utmärkelser men den är min. Att vara fast i skolan har känts som ett enda långt och kasst förspel.

Nu vill jag komma till sak. Att ge mig ut på äventyr skulle vara ännu ett preliminärt hinder innan själva knullet kan dra igång. Mina närmsta planer går huvudsakligen ut på att drunkna i  alla de stackars böcker som så omsorgsfullt valts ut men aldrig blivit lästa, bli kär och köpa en skön fåtölj som jag kan sitta och skriva i medan jag sippar på mitt billiga boxvin som blivit över från helgen. Det är banalt. Det är lugnt, vardagligt och mellanmjölk. Men just nu njuter jag faktiskt av den simpla sak att kunna styra över min egen tid precis som någon annan njuter av kristallklart vatten på en paradisö.

Det är nog bara att acceptera. Jag är en ”allvarlig liten gubbe” som Alexander Schulman uttryckte det någon gång. Jag vill inte bländas av neonljusen på Ibiza eller ta hand om någon annans ungar i USA. Utan jag vill kravla djupare in i tankar om livet och skriva för glatta livet. Det kommer säkert inte dröja länge innan jag börjar sticka, odla mustasch och samla på frimärken också. Men vad gör det om hundra år?

Så kära vänner och främlingar. Njut av era upplevelser och tumla runt så mycket ni bara orkar. När ni får abstinens efter lite vardaglighet och mellanmjölk kan ni alltid komma hem till mig så bjuder jag på boxvin i min skrivhörna.

linnea_signatur

Comments are closed.