Vi har inte känt varandra mer än några timmar, men vi låtsas inte om det. Vi går genom staden när du plötsligt tar tag i min axel. Precis då slår mitt hjärta ett extra slag.
”Vad fort du går” säger du och ler. Jag saktar ner och din hand som greppat så försiktigt glider bort och lämnar min axel ensam och oskyddad.
Vi springer över vägen med bilarnas strålkastare tätt intill oss, som om vi vore odödliga. Det är mörkt och kyligt när tåget jag ska med kör in jämte oss. Tidigare den kvällen har din hand nuddat min två gånger och innan jag hoppar på tåget möts även våra läppar. Mitt hjärta gör volter, mitt huvud snurrar, ja hela världen snurrar.
Efter en perfekt kyss och en perfekt natt skulle man kunna tro att jag gick på tåget fullt med fjärilar i min mage. Man skulle också kunna tro att hela världen log mot oss den där natten. I en annan värld kanske det hade varit annorlunda. Fast i den här världen är annorlunda synonym med fel. I den här världen är vi som bryter mot normen inte längre värd några leenden.
Om blickarna jag kände var verkliga eller om det var mina egna tankar som riktade blicken mot oss vet jag inte. Men känslan var avgörande nog för att sprida en iskall stöt inuti mig.
Jag hatar känslan av att folk tar sig rätten att blänga och jag hatar när de kastar en dömande blick. Men mest av allt hatar jag mig själv för att efter en perfekt natt stiga på tåget med rädslan av att inte komma hem oskadd.
Angelica Wendt
Krönikör