En sak som jag aldrig har förstått är varför det måste vara okej att skämta om allting hur man vill. Som om det vore en mänsklig rättighet att få dra skämt.
Ingen hänsyn ska visas till att något kanske är känsligt eller opassande. Humor behandlas som den viktigaste byggstenen i demokratin. Bredvid yttrandefriheten lyser humorn som en bärande tegelsten.
Nu kanske män äntligen tvättar sina händer.
Internet är som en trädgård och facebook är rabatten bredvid husväggen. Ur rabatten växer memes med sexism, rasism, homohat. Den som ifrågasätter det får svaret ”men det är ju bara ett skämt”
Ett handfat med kvinnoben och texten ”nu kanske män äntligen tvättar sina händer”. Om den bilden dök upp en gång i min news feed kanske jag inte hade tänkt så mycket på det. Men den dyker inte upp en gång, den dyker upp 100 gånger och har 100 000 tals likes och delningar. Tillsammans med en massa likadana memes. Slutshaming. Sexism. Homohat. Rasism. Det är inte kul. Och det är inte ett skämt.
Slentrianmässig slutshaming
Man får skämta om sexism, men det är inte okej att skämta om det på ett sätt som befäster normer, reducerar kvinnor till objekt och män till varelser som är helt styrda av sin sexlust. Skämta istället om sexism på ett sätt som får folk att tänka till, som belyser hur sjuka normerna och väderingarna som finns i samhället faktiskt är.
Jag har på senaste tiden gått med i ett gäng feministiska facebookgrupper. De är rosorna i facebookrabatten. Vackra rosor med jävligt vassa taggar. I dessa grupper har vi fått nog av bekanta som slentriangillar slutshaming. För det är faktiskt inte roligt, och det är inte ett skämt. Det är inte en mänsklig rättighet att kränka andra.
