Den enda gången vi diskuterade homosexualitet, att växa ur sin barndomsstad, och min nya hjälte, Mina.
På P3s hemsida finns en intervju med en tjej, Mina, som går i gymnasiet. Hennes klass fick i uppgift att skriva en ”argumenterande uppsats” utifrån några valbara ämnen, varav ett var om homosexuella ska få adoptera eller inte.
Mina blev förbannad över ämnesvalet och kontaktade lärare och när de inte såg samma problem som henne kontaktade hon medier. Då blev det ändring. Mina förklarar i intervjun att skolan inte ska diskriminera någon, att de ska främja jämlikhet och att det är diskriminerande för homosexuella elever att någon utan insikt i ämnet ska debattera om deras lagstadgade rätt att adoptera. Förbannat diskriminerande, och Modiga Mina vågar diskutera det öppet.
”Jag är bög”
En enda gång diskuterade vi homosexualitet under hela min 12 åriga skolgång. Inte var det på sexualkunskapen, då vi satt uppdelade i två olika rum, tjejerna i ett och killarna i ett. Den enda gången på 12 år vi diskuterade homosexualitet var i åttan på en SO lektion. Vår lärare satte sig på katedern och väntade på att vi skulle vara tysta. När vi väl var det tittade han på oss och sa ”Jag är bög”.
Det gick några tysta minuter då hela klassen satt och tänkte på att det borde man ju ha anat, har han inte lite väl stylat hår, är han inte lite väl feminin, går han inte på ett speciellt sätt? Sedan öppnade han munnen igen och sa ”Nej, jag bara skojade. Men hur många fördomar fick ni?”
Det var en bra lektion om fördomar och vikten av att inse att alla har fördomar, att de inte är grundade i en sanning och hur farliga de kan vara. Någon timme senare var det slut, och det var det som de modiga lärarna hade att säga om homosexualitet. Jag hade hellre haft en modig Mina i min klass än den där enda lektionen.
Inte som andra
Jag växte upp i en relativt liten stad. Varannat slag mitt hjärta slog påminde mig om att jag på något sätt var annorlunda. Inte som alla andra. Så jag flydde till Stockholm för att hitta… ja, vad? Någonstans där jag kunde passa in? En kompass, ett svar? Mod? Jag vet att det finns många som trampar runt på gatorna i småstäder runtom i Sverige, och ekot av varje fotsteg påminner om hur annorlunda man är. Passar. inte. in. I en tonårig kropp i en alldeles för liten stad blir känslan enorm.
När man väl kommer ut i stora världen är den där annorlunda-känslan inte längre så stor. Och det finns ingen kompass, för det behövs inte. Livet funkar ganska bra utan en kompass. Det kommer finnas dagar som är dystra, dagar då det känns mörkt. De dagarna är det bara att lyssna på intervjun med modiga Mina.
