För de allra flesta är det en milstolpe att komma ut ur garderoben. The D-day. Dagen man längtat efter, varit nervös inför och fasat. Eller?
Jag tänker ofrivilligt på hur jag har varit som två olika personer. Innan jag kom ut och efter jag kom ut. En ny tidsräkning, en omstart, att gå tillbaks till noll och börja om. Ibland kommer skammen krypande, en onödig skam över hur jag kunde förneka vem jag var så länge, hur kunde jag inte tala om det för min familj och mina vänner? Hur kunde jag ha förhållanden med killar och låta dom tro att jag var straight?
Självklart ska jag inte skämmas över det. Hela den där tiden var bara en process där jag kom närmare och närmare att faktiskt erkänna det oundvikliga för mig själv och våga möta den jag faktiskt var. Och så en dag tog orken att låtsas slut och jag förstod vad jag egentligen alltid vetat men inte kunnat ta itu med. Den dagen startade jag om klockan och började på nytt.
Givetvis var jag fortfarande samma person. Men det blyga försvann. Den lilla delen av mig som kunde skratta åt det som inte var roligt, göra sig till och inte alltid sa ifrån, den delen försvann. Från den dagen var jag mig själv i alla situationer och kompromissade aldrig med vem jag var.
Jag undrar om bögarna och flatorna som nu är 13 år och redan vet det de egentligen inte vill veta kommer ha samma erfarenhet som jag och många med mig. Kommer det vara samma omställning för dem? Kommer de vara lika nervösa som vi var?
Jag hoppas att de redan vet att de inte är konstiga eller annorlunda, jag hoppas att de förstår att det inte är the end of the world att vara gay. När de kommer ut hoppas jag att deras vänner inte tycker det är någon big deal, och jag önskar verkligen att när deras barn kommer ut så är själva begreppet ”komma ut” något överflödigt från det förflutna.