I facket ”småstadsbög” kan nog många placera sig själva i. Att komma ut som bög i en liten stad där man inte vet om det finns andra bögar eller homosexuella, är ett av de nervösaste sakerna man någonsin kommer göra.
Småstadsbögar är, enligt mig, en av de modigaste bögarna. Att bo i en småstad där klar-rött hår är det mest utstickande är inte lätt för en 15åring som precis förstått att han är bög.
Att våga stå upp för att man är gay i en stad där det är fullt med fördomar är svårt o det tär på krafterna. Att våga säga ”ja jag är bög” på en fest där aflahetrot frågar en rakt ut, är inte heller lätt. Att skriva ett inlägg på Twitter/Facebook om hur några äldre elever på skolan ropat ”ha! Gay!” efter en när man gick förbi, är modigare än många tror.
Att våga säga ”ja han är as snygg satsa!” till en av sina bästa kompisar i ett klassrum fullt med andra elever, kan vara svettigare än ett Marathon.
Vi är färre
Vi Småstadsbögar får säkert minst lika mycket skit som Storstadsbögar men skillnaden är att vi är färre. Vi är färre som vågar stå på oss, vi är färre som vågar leta efter andra som är som oss, vi är helt enkelt färre.
O nu undrar folk varför det är så mycket bögar i storstäderna. Ja, där har ni svaret. Småstadsbögarna dör ut för vi tröttnar på att inte kunna gå ut på nätterna utan att undra om någon moped-raggare kommer ropa ”äckel bög” efter en.
Vi orkar inte längre gå till en fest där man vet att folk kommer titta snett på en. Vi orkar inte längre vara ensamma och uttittade i ett samhälle där sexuella normer fortfarande styr till stor del.
Vi åker till storstäderna…
Vi åker till Storstäderna, såsom Stockholm och Göteborg för där står man inte ut lika lätt, man blir bara en i mängden för engångs skull, och för många av oss Småstadsbögar är det helt fantastiskt.
Vi trivs att vara en in mängden för där får vi inga sneda blickar mot oss när vi går förbi. Vi stannar där för vi hittar fler som är som oss. Vi älskar det för vi får inte ”bög faan” slängda i ansiktet varje vecka.
Så det är inte vi Småstadsbögar som utropar Stockholm och Göteborg till våra ”huvudstäder”. Det är de homofober som utsätter oss för ständigt hat, som får oss att flytta.
O det är de fantastiska Storstadsbögar som hjälper oss att hitta hem.
Men vi Småstadsbögar måste våga! Våga ge oss ut bland alfahanar och pekar lite finger. Våga visa att vi finns. Våga hjälpa andra som hade det minst lika tufft som oss.
Det är upp till oss som vågar stå upp för våran sak, att se till att småstadsbögar fortfarande lever vidare.
Jonathan Hultman
