Någonting jag ogillar starkt är när folk tror sig veta precis hur man ska leva och moralpredikar hej vilt när som helst om vad som helst.

Mina öron sluter sig automatiskt när någon drar igång och kalla kårar går längs ryggraden. Oroligt börjar jag flacka med blicken och leta efter något som kan avbryta det som håller på att hända.

Det finns en sorts äcklighet i när folk helt hämningslöst försöker hävda sig. Summan av kardemumman är alltid att personen i fråga vill framställa sig själv som en klokare och mer intellektuell varelse än sina undersåtar. Ändå sitter jag här och försöker baka en alldeles egen moralkaka. Häll upp lite kaffe och spetsa öronen för nu börjas det.

Vi håller med varann och fortsätter att vara less på våra skitliv

Det låter ju så oerhört klyschigt när man säger det. ”Man ska vara tacksam för det man har.” Det är ett sånt där allmänt accepterat konstaterande som ingen kan motsätta sig utan att bli betraktad som en motstridig tönt. Så vi håller med varann och fortsätter att vara less på våra skitliv.

Utan att generalisera allt för grovt skulle jag vilja påstå att vi svenskar är ganska otacksamma. Vi gnäller bokstavligt talat för myggbett och vi behöver ständigt påminnas om att det finns dem som har det värre för att våra liv ska kännas någorlunda vettiga och meningsfulla.

Reklamerna på tv om barn som svälter i krigsdrabbade länder får oss att skämmas lite samtidigt som vi gosar ner oss i soffan med vetskapen om att frysen är full. Tiggarna i gathörnen får oss att minnas att vi i alla fall har någonstans att gå efter jobbet.

Jag fick bege mig mot bussen ensam utan mina ögonbryn

Idag gick jag runt på jobbet och berättade ingående om min mansförkylning för alla som orkade och inte orkade lyssna. När tillfälle gavs passade jag också på att beklaga mig över mitt nytatuerade skinn som sved och kliade.

Dessutom kände jag mig patetiskt i min röda fleecetröja som förmodligen borde ha fått sig en tur i tvättmaskinen innan den fick se dagens ljus och det var jag minsann inte sen med att konstatera. Som om inte det vore nog vaknade jag tio minuter innan bussen gick i morse och upptäckte till min stora förskräckelse att min ögonbrynspenna hade slukats upp av jorden. Så jag fick bege mig mot bussen ensam utan mina ögonbryn.

Framåt eftermiddagen började de klagomålen kännas lite uttjatade så då gick jag in i mig själv och letade efter nya saker att vara bitter över.

Först vandrade tankarna till min kropp som gått och blivit lite lönnfet det senaste året. Sedan rörde de sig mot siffrorna på kontot som tycks krympa med raketfart för att till sist ägna lite tid åt det faktum att jag är mest singel i hela Göteborg.

Trots all motvind satt hon där och var tacksam

När arbetsdagen äntligen var slut och jag befriade mina kollegor från mitt gnäll satte jag på Talang Sverige. Det var ungefär som att få en käftsmäll och en kalldusch på samma gång.

På den där stora scenen satt en jättesöt tjej i rullstol. Det visade sig att vi är lika gamla och att hon är svårt sjuk i reumatism. Sa jag att jag var förkyld? Hon sjöng så vackert att hon till och med hade kunnat få Jimmie Åkesson att mjukna. Men det var inte det som var det finaste.

Där satt hon, svårt sjuk och handikappad och utstrålade en sån otrolig livsglädje och ödmjukhet inför livet och sin omvärld. Trots all motvind satt hon där och var tacksam. Det är beundransvärt.

Jag lever och jag får fortsätta leva

Behöver jag påpeka att jag kände mig som en riktigt liten människa som precis ägnat en hel dag åt att i princip leta efter saker att gnälla på? Plötsligt sattes min livssituation i perspektiv och jag insåg med håret rest på ryggen och kinderna våta av tårar att jag har det ganska bra ändå.

Jag är frisk, ung och har alla möjligheter att påverka min egen framtid. Jag svälter inte (det är sant), jag har tak över huvudet och maffian är inte efter mig. Visst har jag också haft mina sorger och kriser precis som alla andra men jag lever och jag får fortsätta leva. Det är något att vara tacksam över även om det kan tyckas vara primärt.

Framöver ska jag gå till jobbet med eller utan ögonbryn och gilla läget. Jag ska vara tacksam att jag har ett helt okej jobb med sköna kollegor som faktiskt har stått ut med mig hittills.

Jag ska vara extra snäll mot de som verkar behöva det och släppa taget om mina älskade i-landsproblem. Pessimisten har jag knölat in längst ner bland smutstvätten och efter en lång och svår förlossning är optimisten född.