Jag kan bli uttråkad ganska lätt. Jag måste få uttrycka mig på många olika sätt, och det får mig att känna mig levande. Vår bakgrund och våra omständigheter har format oss till de människor vi är, och vi är själva ansvariga för vilka vi vill bli.
Jag har fallit ihop många gånger och har aldrig trott att jag skulle kunna ta mig upp igen. Lyckligtvis har många människor stöttat mig och det är jag djupt tacksam över. En av dessa godhjärtade skickade det här till mig:
”Hon har lärt sig dansa tango men hon vill ha en man som dansar vals…. En snäll man men hon charmas av tango och går i samma fälla…. Alltså tills du lär dig det du ska lära som kommer samma sak ske igen och igen….”
Jag var helt enkelt tvungen att lära mig sätta gränser och våga säga nej. Och jag beundrar verkligen alla dessa människor som klarar av att säga stopp innan det är för sent.
För ett år sedan levde jag i ett destruktivt förhållande. Om mina vänner inte fanns där för mig så hade jag inte levt i dag. De räddade mig.
När någon man älskar av hela sitt hjärta vill ta livet av sig så har man inget annat val än att gå därifrån. Jag vill gärna rädda hela världen. Mina nära och kära visste om att min dörr alltid stod öppen för deras problem, men det fick mig också att glömma bort mina egna problem.
I längden blev det hela ohållbart. Jag var tvungen att rädda mig själv innan jag kunde rädda någon annan. För många har det varit tufft och svårt att förstå mig. De hade blivit för vana att se mig lyssna på deras problem och alltid finnas där för dem. Men det betyder inte att mina känslor har avtagit och det hoppas jag att de förstår.
Ensamheten måste bli ens bästa vän
Ensamheten var något som jag ogillade förr, men som man säger: ”övning ger färdighet”. I dag trivs jag med att umgås med mig själv, för att sedan leva rövare när man ses igen.
Vi människor fungerar precis som batterier. Vi måste ladda oss fulla med energi för att orka med. Många av oss är giriga och vill få ut så mycket som man bara kan, men man kan omöjligt öva in en musikal på en vecka. Det här är en gräns som jag själv fick sätta den här sommaren.
Tiden går fort, glöm inte bort att det är du som är huvudrollen i ditt liv. Om du inte vill att ditt liv ska vara som en gammal film utan färg så är det bättre att du lägger ner manuset och börjar planera – nu.
För varje steg som du tar så kommer du till slut fram. Ramlar du på vägen så är det viktigt att du reser dig upp och försöker igen.
Hur jobbigt det än är – ge inte upp! Livet är här och nu, med både bra och dåliga dagar. Ibland kan det vara snurrigt precis som på en karusell. Stäng därför ögonen och ta ett djupt andetag, andas djupt och försök se hur underbart livet egentligen är.
Mattiaz Björling
