Mandy Rich är en återkommande artist inom HBTQ-kretsar. Hon kom ut som transsexuell som 30-åring och har uppträtt på en rad olika festivaler i Sverige, bland annat West Pride i Göteborg och Stockholm Pride. I den mediala världen kallas hon för ”Sveriges första transsexuella rappare” och har över 100 000 streams på Spotify. Hon fick mest uppmärksamhet för låten ”Skarpnäck” som belyser Mandys barndom och uppväxt i en av Stockholms söderförorter. Låttexterna innehåller känsloladdade budskap och återspeglar Mandys egna upplevelser från livet.
Igår fick vi återigen äran att få se henne framträda på den stora scenen under Stockholm Pride 2022. Gaybladet träffade Mandy Rich för att prata om musikkarriären, framtiden, samhället, hur det är att leva som transkvinna och hur hennes musikaliska verk påverkat de som lyssnat på Mandys musik.
Kul att äntligen få prata med dig Mandy. Berätta, vad händer bakom kulisserna i din musikkarriär?
– Bakom kulisserna skriver jag ganska mycket musik, men som jag inte gör så mycket av. Jag jobbar fortfarande med samma producent som jag gjorde när jag släppte ”Regnbågarnas stad”.
– Nu har jag har ingen direkt plan med musiken, men vill släppa fler låtar. Något jag jobbar med är att släppa en debut-EP. Textmässigt är den klar, men det är musiken och beatsen som är kvar. Parallellt jobbar jag med en ny singel som kanske släpps i höst eller nästa år.
– Just den kommer jag pitcha in till Melodifestivalen, sen får vi se hur det går.
Det var precis det jag förväntade mig att höra, att du hade något på gång till Melodifestivalen. Så det finns alltså ytterligare ”happenings” på gång?
– Ja, det känns nu att jag behöver ett nästa steg för att komma vidare så att fler kan upptäcka mig. Dock behöver jag hitta vägen dit eftersom jag inte arbetar med något förlag. Just nu är jag helt självständig.
– Jag känner att jag kanske behöver ge ut mer musik än vad jag gjort tidigare, eller kanske oftare.
Du har ju fått etiketten som Sveriges första transsexuella rappare. Hur trivs du med den titeln?
– Jag red på den titeln i början och gör det fortfarande ibland, men vet inte om den stämmer. De kanske gjort någon research innan, så jag vet inte.
– Om den kan bana väg för andra för att engagera sig i musik och kreativitet så är jag nöjd, för då kan den kanske hjälpa andra.
Definitivt. Mycket av det som du producerat har varit rap, bortsett från den senaste fotbollslåten. Kommer du prova andra musikvarianter?
– Det jag gör idag skulle jag nog kalla Hip-Pop, inte Hip-Hop. Jag tycker egentligen om att blanda olika stilar eftersom jag kommer från en trance- och technoscen. Mitt hjärta pumpar för det här och det är något som jag försöker få in i mina låtar. Lyssnar en noga så finns det inslag av det också.
– Jag har varit inne på att blanda in rock också, men det känns så jäkla svårt.
Du säger att du är självständig och skriver dina låtar helt själv. Brukar du ta hjälp av andra?
– Texterna skriver jag själv, men musiken gör jag med producenten. Det är där vi skriver ihop melodierna tillsammans.
Och hur hämtar du din inspiration?
– Egna erfarenheter från mitt eget liv, men också från andras upplevelser. Det kan vara allt från vänner och deras vänner, eller människor jag möter längs vägen.
– Jag tycker däremot inte om att prata om vad låtarna betyder för mig. De kan ha en helt annan betydelse för någon som lyssnar, och då vill jag inte förstöra deras relationen med min musik. Det är så olika känslor från person till person.
Jag har följt dig på Instagram och sett en del kommentarer om din musik. Det verkar som att en del av dina följare, precis som jag, känner att du lyckats bra med att förmedla så starka budskap i dina låtar utan att tunna på det musikaliska. Hur lyckas du med det?
– Det värmer mig mycket att höra, tack! Det är just texten som jag vill trycka på, men samtidigt kanske lura lyssnaren lite genom att ha lite gladare beats. Om en lyssnar på texten så kanske en tänker ”shit vad tragiskt detta var”, även om det låter trallvänligt och roligt. Jag gillar att leka med den känslan också.
– Ord har stark betydelse och kan göra så stor skillnad.
Med dessa starka ord, vill du då inspirera andra eller kanske till och med använda orden för att kriga mot orättvisor, olika frågor och normer i samhället?
– Både och. Jag började ju skriva musiken för att jag ville bli älskad och accepterad för den jag är. Det var huvudbudskapet. Sen har det blivit att jag krigat för transfrågan, HBTQ-frågan och normer.
– Jag har sett att detta öppnar upp folk och hjälper dem att vara sig själva. Oavsett om en är trans eller inte så har jag fått höra att många hittat styrka i min musik. Musiken gör jag för mig själv, men blir glad av att höra att den berör andra.
Kan du berätta mer?
– Det har hänt att min musik räddat fysiska liv, och då kände jag ”oj”. Då betyder pengar, streams och framgång ingenting när en faktiskt kan rädda en människas liv. Det är värt allt.
– En gång hörde en mamma av sig till mig som förlorat kontakten med sin son. De hade inte haft kontakt på flera år, och sonen var självmordsbenägen. Han hade försökt ta sitt liv flera gånger, och vid sista försöket dök en av mina låtar upp i hans Spotify-lista.
– När han hade hört ”Svart jojk” (red. anm. en av Mandy Richs låtar), så avstod han från detta. Han sa att han skulle leva och att han skulle höra av sig till sin mamma. De fick kontakt efter flera år. Mamman hörde av sig till mig och ville tacka för min musik och för det jag gör.
Om vi pratar lite om dig. I en intervju säger du att vägen till Mandy Rich varit tuff.
– Ja, jättetuff. Jag har känt mig som Mandy sedan jag var 4-5 år, men det var inget jag visste där och då. Känslan fanns hela tiden inom i mig. Jag kände att jag inte passade in i killarnas omklädningsrum och brukade oftast leka med tjejerna. När vi spelade rollspel som barn så spelade jag alltid tjej. För mig kändes det naturligt.
– Känslan glömdes bort ju äldre jag blev, men när jag var 22 år så sökte jag efter något på nätet och kom i kontakt med begreppet trans för första gången.
– Ju mer jag läste på desto mer kändes det som att detta passade in på mig. När jag tänkte tillbaka på mitt liv så föll pusselbitarna på plats. Det var då jag förstod varför jag känt så som jag gjorde.
– Jag var dock rädd för att berätta detta för närstående. Här tänkte jag att jag kunde låtsas vara kille, så länge jag själv visste om hur jag egentligen kände. Det var en hemlighet för mig själv. Jag bröts ner inifrån, extremt.
– På den tiden hade jag djupa depressioner och mådde psykiskt dåligt. Jag drack mycket. Det var då jag för första gången kom ut i olika forum på nätet och fick öppna upp mig för likasinnade.
När tog du klivet för att komma ut helt?
– Det var när jag fyllde 30 år som jag började komma ut sakta. Då tänkte jag att om jag kommer ut, hur gör jag detta så storslaget som möjligt? Samma period började jag satsa på musiken, som fick bli min kanal där jag kunde berätta mer om mig själv.
Hur känns det nu att äntligen få leva ut som Mandy Rich?
– Det känns så skönt. Hela mitt liv har varit som en inandning, och nu kan jag plötsligt andas ut. Den känslan är som en befrielse. Jag bryr mig inte om vad andra tycker eller tänker om det.
– Vissa saker har blivit svårare också. Inåt känns det bra, men det finns det yttre som kanske blivit mer problematiskt. Det var ibland lättare att låtsas vara kille än att leva som kvinna idag.
Hur tänker du då?
– Nej men alltså, socialt och sociala normer. Både jobbmässigt. Kvinnans roll har varit under mannen. Jag har fått erfarenheter från båda sidor, så jag vet hur det här.
– Ibland har jag fått glåpord. Det har hänt att folk stirrat, någon gång tafsat.
Upplever du diskriminering i det offentliga rummet idag?
– För varje ny människa jag möter så behöver jag alltid komma ut på nytt, berätta vem jag är och vad jag gått igenom. Jag måste alltid behöva förklara eller försvara vem jag är. Det är något jag upplever än idag. Att folk felkönar mig är mer regel än undantag.
Hur beskriver du det ideala samhället?
– Vi lever idag i ett binärt samhälle, men jag skulle vilja se ett icke-binärt samhälle som inte gör skillnad på folk. Bara att få vara sig själv och älska den man vill, utan att bli ifrågasatt.
Det har blomstrat upp fler artister som är transsexuella. En av dem är Tone Sekelius. Har ni något gemensamt?
– Det som vi har gemensamt är ju resan, men sen har vi helt olika uppfattningar. Vi är två olika personer. Om jag berättar om min resa så har Tone troligtvis en annan berättelse om sin egen resa. Det är något helt annat egentligen.
– Transutredningen är ju den samma, men sättet som en ser på sig själv och hela upplevelsen är ju individuell och annorlunda. När jag pratar med folk som inte är så insatta så vill jag påpeka att min resa gäller bara mig och inte någon annan.
Har du träffat Tone Sekelius?
– Nej faktiskt inte, men hon är grym. Jag skulle vilja träffa Tone och prata om hennes resa.
Hur ser dejtinglivet ut för transkvinnor idag?
– I mitt liv har det varit svårare, definitivt. Den råder fortfarande en heteronorm i samhället. Som lesbisk tjej har det varit svårare att dejta andra tjejer.
– Idag har jag en flickvän som jag aldrig haft såna problem med sedan dag ett. Jag vill att folk ser mig som den jag är direkt, utan att jag ska behöva förklara, men sen kan jag självklart berätta om vad jag gått igenom och upplevt. Däremot vill jag inte inleda en relation med att förklara ”att det är så här det ligger till”. Helst vill jag bli älskad så som jag är utan att behöva prata om det.
Det förekommer mycket diskriminering, även inom HBTQ-kretsar. Upplever du sånt mot transkvinnor också?
– Absolut. Det finns forum för kvinnor där vi transkvinnor inte passar in för att vi inte anses vara kvinnor fullt ut. Det är något som jag upplever, ser och hör.
– Även om en person är homosexuell, så finns det fördomar för att man inte är tillräckligt bög eller flata. Jag tycker att vi som HBTQ-familj borde hålla om alla kategorier, även om enskilda inte har förståelse för alla. Det är viktigt att vi accepterar varandra, utan att prata illa. Så, ja, det finns ett motstånd även innanför muren.
Slutligen, en sista fråga. Vad händer med Mandy Rich om några år?
– Jag försöker att inte tänka långsiktigt, även om jag hört att det ska vara bra. Mitt mål är att släppa en EP. Kanske hitta nya samarbeten och artister att göra saker ihop med. Men självklart fortsätta sträva efter att vara fullt lycklig och hitta lyckan i livet, bli mer accepterad i samhället för den jag är.
– Så länge det är en kamp så kommer jag kriga för det.
