Det finns en allmän uppfattning om att folk på Facebook bara visar den fina delen av livet. Badstränder och blommor på alla hjärtans dag. Sen finns det dem som börjar visa sina rätta färger som inte alls går hand i hand med mina regnbågsfärger.
Jag skäms över mänskligheten när jag loggar in på Facebook. Bland alla nyfödda barn, kärleksförklaringar, festbilder och skålande champagneglas har något mörkt, hotfullt smugit sig in.
Det började med en delning här. Ett förbannat inlägg där. En sida som någon gillat kom upp som förslag. Sverigedemokraterna har smugit sig in på min Facebook. Och det är inte de vackra bilderna av Sveriges landskap, en leende kvinna i folkdräkt eller de luddiga citaten som de själva gärna vill förknippas med. Det är ilska, rädsla och okunskap.
De som hyllar Sverigedemokraterna är samma personer som uttrycker sig rasistiskt och fördomsfullt på min Facebook. Sverigedemokraternas invandringspolitik och människosyn diskuteras flitigt i medier och den debatten lämnar jag därhän denna gången.
Synen på HBTQ-personer
Ni förstår nog ändå att jag aldrig skulle lägga min röst på dem. Nej, jag tänker istället ta upp en debatt som konstigt nog inte har diskuterats särskilt flitigt. Sverigedemokraternas syn på HBTQ-personer. Jag vet att de vill låta kyrkorna själva bestämma om de vill viga oss eller inte, men jag vet också att de inte är feminister och då brukar det knaka i HBTQ politiken. Så jag googlar.
Google leder mig till deras officiella hemsida och efter mycket klickande hittar jag fram till två små, små avsnitt. De tycker att diskriminering på grund av sexuell läggning är fel. De tycker att sexuell läggning är en privat fråga och inget de fäster någon vikt vid. De tycker inte att vi varken ska få adoptera eller insemineras.
Jaha. That´s it. I journalistisk anda (och ganska mycket ilska) tänker jag att jag inte nöjer mig med det. Ingen ska få skriva att jag inte ska få adoptera och sen inte kunna svara på frågor om varför. Så jag klickar mig fram till deras telefonnummer och ringer. Why not liksom.
Inget diskrimineringsprogram
Jag tänker inte namnge hen som svarar, det är inte dennes personliga åsikter jag ber om, utan Sverigedemokraternas officiella åsikter. Jag blir informerad om att de är emot diskriminering på grund av sexuell läggning men de har inget program med åtgärder mot det.
De har ingen åsikt om huruvida lagstiftningen idag är tillräcklig eller inte. De tycker inte att homosexuella ska få adoptera eller insemineras eftersom barnet har rätt till både en mamma och en pappa. Jag frågar om de planerar att vidta åtgärder mot heterosexuella föräldrar som struntar i sina barn och väljer att inte var delaktiga i deras uppfostran, och därmed berövar barnet chansen till både en mamma och en pappa. Det är väl samma sak? Ja det har jag rätt i, svarar hen, men det vet hen inte. Det har hen inte tänkt på. Nähäpp. Nej, nej.
Åter till Facebook. Jag vet inte hur de rasistiska inläggen och delningarna har hittat till min news feed. Kan folk som jag känner ha de åsikterna? Det är inte mina närmaste vänner eller ens de jag umgås med. Men det har liksom till slunkit in utan att jag lagt märke till det tillsammans med att man accepterar vänförfrågningar från folk man bara träffat här och där. Folk som verkat trevliga och vettiga och som man har gemensamma vänner med.
Inget jag döljer
Jag är homosexuell. Jag har ett seriöst förhållande. Jag vill en dag gifta mig. Jag vill en dag skaffa barn. Dessa fyra meningar är fakta och det är ingenting jag döljer. Inte heller på Facebook. Och här och där gillar folk och kommenterar och det är aldrig någon som är negativ. I alla fall inte i kommentarsfälten till mina inlägg.
Samma personer som tycker att jag och min sambo är så söta går på valdagen och kryssar i Sverigedemokraterna och gör därför ett aktivt val att förstöra min rätt att gifta mig och skaffa barn. Dubbelmoralen i det gör mig galen. Hur kan andra människor anse sig ha rätt att bestämma över min framtid med den jag älskar, men ändå tycka att vi är gulliga tillsammans. Det är som en nedvärderande klapp på huvudet, och det gör mig så jävla förbannad.
Krönikan är skriven av Jennifer Frisk, krönikör och skribent för Gaybladet.se.