Jag har nyss landat på flygplatsen i Tirana och fått mitt bankkort tillbaka efter att det fastnat i en av de mycket få bankomater som fanns där. Jag har tagit en buss som släppt av mig på ett centralt torg i Tirana där blir jag välkomnad av en man med brutet ben som önskar mig en trevlig semester från parkbänken där han sitter. Jag kan inte låta bli att stanna när jag ser två tjejer sitta med två små skällande hundar och jag frågar om jag får klappa. Den ena hunden kommer glatt fram till mig, men den andra stannar på behörigt avstånd och fortsätter sitt skällande.
Jag promenerar i den 30-gradiga värmen genom stan mot hbtq-organisationen Aleancas högkvarter. Jag har blivit inbjuden dit av Livia, som är en av deras anställda. Hon möter mig vid den låsta porten och leder mig till övervåningen av det aprikosfärgade huset med gröna fönster- och dörrkarmar. Hon berättar stolt om deras arbete med att bygga gemenskap, politisk påverkan, ekonomisk stöttning och terapi. De är fem anställda som varje år möter ca 500 Albanska HBTQI-personer i något av dessa ärenden.
”Om man tittar på lagarna så är det ganska enkelt att vara queer i Albanien. Vi har många lagar som skyddar oss. Problemet är att detta är förändringar som regeringen infört bara för att de vill gå med i EU. Ute i samhället är inställningen till HBTQI-personer fortfarande ganska dålig”.
Vi sitter på kontoret precis innanför det rum som används som vardagsrum av Tiranas queers. På väggen finns en stor målning av en queer familj. Under vårt samtal kommer två unga transtjejer in och hälsar blygt. De kan väldigt lite engelska, men med guidning från Livia frågar de vad jag heter. De fnissar och lämnar rummet för att gå upp och äta glass på taket.
När Livia jobbat färdigt för dagen promenerar vi hem mot hennes lägenhet som hon delar med sin flickvän. På vägen berättar hon om hur de i Albanien kallar landet för ”örnens land”, folket för ”örnens folk” och språket för ”örnens språk”. Hon svarar också på alla mina nyfikna frågor om hur det är att leva i landet som queer.
”Vi har ett väldigt starkt kristet community och ett väldigt starkt muslimskt community i landet. De har alltid legat i gräl och talat illa om varandra. Men på senare tid har de hittat något de är överens om – sitt hat mot hbtqi-personer.”
Efter mina års arbete för Kristna Regnbågsrörelsen i Sverige är jag inte längre förvånad över att religiösa ledare uttrycker så mycket hat mot oss, men det gör mig alltid lika ledsen att religiösa sammanhang som grundas på kärlek och medmänsklighet, väljer en så ondskefull väg.
Efter en stunds promenad kommer vi fram till lägenhetshuset där Livia och Xheni bor. Livia blir arg för att luftkonditioneringen inte funkar, men Xheni bara skrattar åt henne och bjuder mig på vegansk linssoppa som hennes mamma lagat. Medan jag tacksamt öser maten ner i min hungriga mage börjar Xheni berätta om sitt liv.
Xheni har en unik historia. Hon förstod att hon var lesbisk i tonåren och var då med i en hemlig rörelse som affischerade gatorna med queer-positiva budskap på nätterna. Hennes familj stöttade att hon var lesbisk, men hon fick lova dem att inte vara så offentlig med det, då det skulle kunna påverka hennes möjligheter att få jobb.
När Xheni och hennes queera gäng skulle anordna Albaniens första Pride blev de inbjudna att prata om detta i ett debattprogram på TV. Xheni var där för att stötta sin vän, som var en av panellisterna, men själv satt hon i publiken och hade lovat sina föräldrar att vara tyst. En av motståndarna i debatten frågar ”även om ni anordnar ett Pride, så kommer ingen komma. Vi ser inga HBTQI-personer i Albaninen. Så vem ska gå i paraden?” Xheni reste sig upp ur publiken, fick en mikrofon, kamerorna vändes till henne och hon sa: ”folk som jag lever i rädsla och isolering och vågar inte komma ut på grund av folk som du.”
TV-programmet direktsändes och var ett av de mest sedda programmen i Albanien. Nästa dag när Xheni gick på gatan hörde hon folk som viskade till varandra ”där är hon, den lesbiska tjejen”. Hon var den första personen som kommit ut offentligt som lesbisk i Albanien och det skulle dröja många år innan någon mer gjorde detsamma.
Xheni har fortsatt att jobba för HBTQI-personers rättigheter och var en av dem som startade Aleanca, organisationen jag besökt tidigare under dagen. Hon har gått från att affischera stan i mörkret, till att sitta i möten med politiker, lärare, läkare och andra som faktiskt bestämmer i samhället. Mycket har förändrats sedan Xheni var en isolerad tonåring men hon känner fortfarande driv att förändra ännu mer.
”En sak som är bra i Albanien och som inspirerar mig till att leva här och fortsätta min aktivism här, är det faktum att den unga generationen är så mycket modigare än vi var. De kommer ut tidigare, de accepterar sig själva tidigare och lär sig att älska sig själva mer än vi gjorde. Jag ser den här unga generationen som en faktor för förändring i samhället och de berikar och stärker vår rörelse. Det är där jag ser hoppet”.
Efter vårt samtal tar de med mig upp på sitt tak där de är i full gång med att bygga en takterass. Det är otrolig utsikt över staden och de kringliggande bergen som färgas orangea av den nedgående solen. Vi står i tystnad och tittar ut över Tirana och jag känner mig tacksam och lite starstruck som får stå där tillsammans med en som gjort just den här platsen till en plats där personer som jag kan leva i frihet.
Oliver Jähnke