När man kommer ut ur garderoben och sprider ut sina vingar likt en nykläckt fågelunge, så blir man inte alltid mottagen av sin omgivning med en massa applåder och stora leenden.
Solen lyser inte alltid för alla när det väl händer och långt ifrån alla förstår vilken process man gått igenom för att komma ut. Man har tryckt med sina små fågelvingar mot ett hårt skal av HBTQ-fientliga kommentarer och kritiska röster som menat på att man bör hålla sig innanför det trygga skalet. Gå ut är onödigt då bara krig och elände väntar.
Jag själv krossade skalet efter varit inne i det i flera års tid. Solen lyste den dagen och krigen var långt borta. Så verkade det åtminstone vid första anblick. Så fel jag hade. Det tog inte lång tid förrän mörka moln från höger och vänster i form av människor undrade hur man kunde tänka sig att leva med en annan av samma kön som en själv. Hur man inte kunde uppskatta det motsatta könet hade att erbjuda.
Drog in vingarna
Som den oerfarna fågelunge jag var pickade jag snällt i mig deras förmaningar och konstateranden om hur svårt livet skulle bli om jag valde att flyga den vägen. Jag drog in mina små vingar och satt kvar där på grenen med tusen tankar i flera år. Inte så mycket som ett endaste flax med ena vingen vågade jag ta. Inte till en början vilket fall. Jag bara satt där och tänkte att det är nog lika bra att hålla låg profil, med risken för att bli skjuten av en HBTQ-jägare eller liknande som kunde lura bakom något träd eller någon buske i närheten.
Men så en dag hände något. En färggrann fågel satte sig bredvid mig där på grenen. Hen skämdes inte över att sprida ut sina stora, färgglada vingar. Hen undrade varför jag satt där, varför jag inte var ute och flög. Sedan sade hen att jag kunde slå följe om jag ville. Jag frågade hen i min tur hur det kom sig att man inte var rädd för att bli skjuten om man spred ut sina vingar som hen gjorde och visade alla färgerna. Då log hen mot mig och kontrade mig med frågan ”Vad är vitsen med vingar om man inte får använda dem till att flyga med?”.
Den dagen förändrades allt. Jag backade ett steg tillbaka, sedan tillslut, kastade jag mig ut i luften utan den minsta aning om vad som skulle ske härnäst. Jag flaxade ovant och hörde en del skratt från andra HBTQ-fåglar längs vägen. Några började samtala med mig och allt föll på plats. Dem älskade mig trots mina bristande flygkunskaper. Dem älskade mig för mina färggranna vingar. Men framförallt – Dem älskade mig.
Diona Fleur