Krönikor
Like

Jennifer Frisk: Varför vill vi vara stereotyper?

1 mars, 2014
894 Views
0 Comments
6 minutes read
Jennifer Frisk: Varför vill vi vara stereotyper?
GBkronika

Heterosar undrar ofta varför en del av oss spelar på stereotypen av en bög eller flata.

Man kan undra varför det är så viktigt för dem att veta, men jag har mest undrat hur man svarar på frågan. Varför tar vi så glatt av och på oss stereotyperna som om det vore en extra snygg skjorta? Och vem gynnar det?

När jag först kom ut ur den ökända garderoben för alla jag kände och älskade upptäckte jag att jag gick en balansgång på en tunn, tunn lina över två olika delar av mig själv. Det första året kändes det otroligt viktigt att poängtera att jag fortfarande var samma person. Nästan som att min sexuella läggning var en parentes i min personlighet. Något litet, obetydligt som jag hela tiden förminskade.

När det där året nu är i backspegeln förstår jag varför jag kände som jag gjorde. Jag ville inte att folk skulle behandla mig annorlunda eller se på mig på ett annat sätt. Av någon anledning ville jag inte att någon skulle ta illa upp av att jag inte berättat någonting tidigare, varför de nu skulle göra det… Jag var fortfarande Jennifer och orkade inte med en massa frågor, främst eftersom jag kände en skyldighet att svara och förklara allt för alla. Mina innersta tankar och känslor. Då var det så mycket lättare om jag bara var exakt samma person som tidigare och inte gjorde en big deal av det.

Ändrar  uppfattning

Idag tror jag att det är oundvikligt att människor ändrar sin uppfattning om dig när du kommer ut, och det har ingenting med homohat eller fördomar att göra. Människor kan vara hur förstående och obrydda som helst av huruvida du är hetero eller homo, men de kommer reagera på att du har undanhållit en del av dig själv eftersom ingen kan göra det en längre period utan att på något sätt påverkas av det.

Efter ungefär ett år så ändrade jag inställning. Jag kände att min sexualitet var en nyckeldel i min personlighet. Jag var ju flata, varför skulle jag gå runt och bete mig som alla heterosar när jag egentligen kände att jag stack ut? Jag klippte håret kortkort som en riktig butchflata och ändrade klädstil till det som jag just då kände verkligen var jag. Det jag som alltid funnits där men inte fått komma till tals. Jag brydde mig mindre om vad andra tyckte om mig och jag började prata om min sexualitet på ett annat sätt. Den tiden kändes befriande.

Underbar känsla

Idag är jag en blandning av de två. Att vara gay är en del av mig, det ger mig erfarenheter och upplevelser som format mig till den jag är och jag skulle aldrig ljuga om min sexualitet eller låta bli att rätta någon som säger han istället för hon när jag pratar om min sambo. Men jag känner inget behov av att bära min sexualitet som en konstant vajande flagga ovanför mitt huvud. Jag klär mig som jag vill, och det varierar från dag till dag, jag har mitt hår så som jag för stunden känner är snyggt.

Och min slutsats är: Det är viktigt att känna att människor inte behandlar en annorlunda och det är viktigt att folk ser att du fortfarande är samma person. MEN det finns en underbar känsla i att slippa förklara sin sexualitet. Det är lätt att spela på stereotyper så att man slipper komma ut varje gång man träffar en ny människa. Då är det lättare att de via sina egna stereotypa fördomar kan gissa sig till det. Och det är otroligt viktigt att få lov att känna att man inte behöver dölja vem man är. Att få lov att låta det man identifierar sig som synas och glittra när man väl vågat ta steget att komma ut.
Så en blandning av varje? Vi är vanliga människor och har rätt att känna oss som det, men vi har också rätt att vara stolta och visa vilka vi är.

jennifer_byline

Comments are closed.